Veckokrönika: Jag möter män som vill vara sig själva

Männen vet inte att jag och mina systrar ska komma och gästa dem.
Men där står vi utanför lokalen på Söder i Stockholm. Vi är ett gäng kvinnor i olika åldrar som ska möta dessa män under några timmar och stämningen är förväntansfull och lite nervös.
De flesta kvinnor är supersexigt klädda, ursnygga, raffiga, härliga. Jag har en nalle under armen, en klubba i handen, kort kjol och flätor.


Vi står och väntar utanför rummet där männen befinner sig, män som inte vet att vi är inbjudna till att vara med den här kvällen. Vi vet inte riktigt förväntas av oss – mer än att dessa män tränar på att vara i sin maskulina energi och vi är inbjudna till att vara som vi är – och gärna i vår feminina energi.

När vi släpps in är atmosfären så tät att den nästan går att ta på. För mig är det som att glida in i ett akvarium och jag andas det ljumma vattnet. Runt i rummet står män och blundar. De står stadiga och rakryggade och jag gissar att de flesta redan känner att rummet är på väg att fyllas av oss kvinnor.

Männen står stilla och jag och de andra kvinnorna går runt i rummet och liksom hälsar på dem. Ibland är det som att min närvaro inte märks av den jag står närmast, andra gånger är det som att det går en darrning genom dem. Det största intrycket är ändå att de kan stå kvar, i sig själv, i det som brukar kallas maskulin energi, trots att rummet nu till hälften består av kvinnornas bubblande och rörliga energi.

Jag är helt uppfylld av stunden, det är som universum är detta rum, jag är i närvaro och upplever det som att de flesta andra också är det.

Oftast har jag fokus på det jag upplever med mina sinnen. Det jag ser, det jag hör, dofterna jag känner, det mina fingrar upptäckter med sin känsel.

Det är bara i bland jag ramlar ur närvaron, det är när jag börjar fundera på hur de andra ser mej, jag som avviker så från det stora flertalet, genom att vara klädd som en liten lekfull flicka. Jag är rätt säker på att jag är äldst i rummet, men som alltså ser yngst ut. Och det finns korta ögonblick då jag önskar att jag hade valt en sexigare klädsel.

Men så släpper jag det. Jag bestämmer mig för att detta är jag just nu och så möter jag denna värld av tysta närvarande män med lekfullhet och nyfikenhet.

Jag vandrar nyfiket runt i rummet. Ibland stannar jag längre tid i närheten av någon, ibland passerar jag sekundsnabbt. I mig bor en upplevelse av stillhet och intensitet, samtidigt, av nyfikenhet och något lite avvaktande. Vad blir nästa steg denna kväll? Vem förväntas jag vara? Vad förväntas jag göra? Kommer jag att kunna stanna kvar i mig själv, i min närvaro, eller kommer jag ofta att överfallas av de där tvivlen på mig själv, om att jag är fel på något sätt?

Under kvällen får vi göra en mängd övningar. Jag får möta blickar, jag får känna olika sorters beröring, jag får dansa, jag får leka, jag får känna systerskapet och den trygghet det skapar, trots att jag bara känner en del av mina medsystrar.

Det är fascinerande att möta dessa män, som är allt ifrån mycket unga, till i sen medelålder, som är långa eller korta, som har skarpa blickar eller som ser lite blyga ut, män som sträcker ut handen och är beredda att serva, män som tar steg framåt och tycks våga något nytt, men som ser nyfikna ut... Ja ett helt spektrum av män, som har det gemensamt att de vill något mer. De vill vara män som står i sig själva och som kvinnor (eller andra män) kan åtrå. Män som kan vara sexiga och trygga, män som vill leva långt ifrån #metoo. Män som vill beröra och bli berörda.

Det blir många övningar och hög energi. Det är en spännande resa. Det visar sig att jag känner några av männen sedan tidigare, men de flesta är alldeles nya för mig. Alla är anonyma för varandra, det handlar mer om energi än om personer. Hur är det att tillåta en blick att suga sig fast och uppleva något i ögonblicket, men sedan bara släppa taget om det? Jom det känns skönt.

Vid något tillfälle blir jag överväldigad av all energi i rummet. Jag sätter mig på sidan en stund. En man kommer fram och frågar vad jag behöver. Jag får ett glas vatten och sedan vilar jag genom att betrakta scenen, där män och kvinnor möts med ömsesidig respekt, med samtycke och med nyfikenhet.

En stund får jag sitta och luta mig mot en man. Jag sitter med ryggen mot honom och han sitter bakom mig. Jag slappnar av. Det är så himla skönt att sitta där stilla och bara vara. Då händer det, det är som att energin byggs upp och jag sitter stilla och vibrerar, jag känner hur också han vibrerar och jag börjar bubbla av skratt. Inget behöver sägas, inget behöver göras, jag känner frid.

Efteråt. Det duggregnar. Jag vandrar hemåt. Känner mig varm om hjärtat. Känner stark tacksamhet till alla som varit med dessa timmar, som var där i andning och närvaro i några intensiva timmar.

Fötterna mot asfalten. Det lätta regnet. Livet spritter i mig. När jag blundar ser jag de olika männen framför mig. Jag ser mina medsystrar. Jag omfamnar dem. Jag omfamnar livet. Känner livsglädje.

Tunnelbanetåget känns först lite overkligt. Som att livet i det där rummet på Söder är det verkliga och detta, staden, sorlet, är mindre verkligt. Men så skakar jag lite på mig, möter staden och låter kvällen stanna i mitt hjärta, som en härlig påminnelse om att närvaro är möjligt och att livet blir så enkelt när jag är där, tillsammans med andra som också vill leva fullt ut.

Är du nyfiken på sammanhanget. Jag var med #rawman, en växande grupp män som leds in i sin maskulina energi av Herman Ottosson .


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer