Hur skapar vi en kärleksfull samtalston?

Ibland undrar jag vad känslan av att vara kränkt kommer ifrån.
Är det ett behov vi har, att känna oss påhoppade av andra?
Nu tänker jag i första hand på samtalstonen och hur lätt det är att reagera snabbt och hårt i sociala medier.


Jag om någon vet hur lätt det är att känna mig angripen av det någon skriver i sociala medier, att för en liten stund känna mig kränkt, känna en impuls att skriva något hårt tillbaka. Men det jag har lärt mig är att vänta, att låta känslorna blåsa igenom och en stund senare se om jag vill eller behöver ge respons.

Så önskar jag att fler kunde göra.

När du blir lite arg eller plötsligt förbannat över något du läser. Ta ett andetag. Så ett till. Och ett till. Andas riktigt djupt. Hur känns det i kroppen nu? Kan du samla dina tankar? Kan du skriva något där du och din kärleksfullhet är med? Om inte, kanske du ska vända en stund.

Jag har varit med om följande scenario många gånger i mitt liv:

Jag skriver ett inlägg eller en statusuppdatering på facebook. Några svarar med att de känner sig kränkta över det jag skriver. Något i mig reagerar. Den rädda delen. Den som känner sig hotad. Reptilhjärnan skriker i örat: Det är du som är kränkt, du måste försvara dig. Reptilhjärnans starka reaktion känns i hela kroppen. Det är som att jag på några ögonblick är fylld med adrenalin och beredd på strid.

Som tur är vet jag att jag i denna stund är kidnappad. Jag andas. Jag skriver inget svar. Jag låter tiden gå, medan den kroppsliga reaktionen stannar av.

De gånger jag inte hunnit hejda impulsen att vänta, att reflektera, att se om det finns en respons i mig – i stället för en reptilhjärnereaktion – märker jag hur tonläget snabbt går upp i samtalet. Orden som skrivs av olika personer tolkas, ofta övertolkas, det är som att de som ingår i tråden omedvetet söker konflikt, söker tecken på missförstånd, eller att ”jag” blir kränkt av det ”du” säger. Det har en tendens att eskalera.

När jag stannar upp och ser tonläget i tråden, inser jag att det är lika bra att lägga ner. Det är som att ingen längre lyssnar på varandra, som att intentionen är borta, som att jag istället befinner mig på ett slagfält. Och jag retirerar.

Det är inte så ofta just det händer längre, alltså att jag inte kan hejda mig. Så jag ser orden som skrivs i Facebookflöden, på Insta och upprörda tweets. Jag ser samtal som eskalerar till gräl och ord som är så starka att de aldrig borde ha skrivits. Jag ser reptilhjärnor i aktion. Eller uttryckt på ett annat sätt: Det jag ofta ser är bilden av små barn som sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra och säger ”Dumma dej”, på olika sätt.

Just nu verkar det vara extra lätt att reta upp reptilhjärnan, eller snarare få den delen att reagera. Kanske det är för att det är så viktiga frågor som är på tapeten och det allmänna medvetandet just nu.

Kvinnofrid har funnits med i landskapslagarna sedan Magnus Ladulås tid på 1200-talet. Och ändå är den inte här. Jag har i snart tio år talat mycket och verkat för att kvinnor ska vara fredade och samtidigt slippa ha en massa skam i kroppen. Jag vet att en tredjedel av världens kvinnor blir utsatta för sexuellt våld och därför är svallvågen #metoo behövlig och superviktig.

Men det skrämmer mig att samtalet ofta blir så kärlekslöst. Att den som blir upprörd över något har svårt att hejda sig och strax börjar skicka hårda ord. Vad finns bakom känslan av att bli kränkt? Finns det något spännande eller viktigt att upptäcka där?

Vad kan vi lära oss om oss själva?

När jag skärskådar mig själv ser jag att jag genom livet varit rädd för att bli utesluten ur gruppen och lätt kan känna mig angripen. När någon säger något som gör mig rädd, känns det nödvändigt att snabbt försvara mig. Och det är då jag kan säga hårda saker, egentligen med syftet att försvara mig mot angrepp.

Det jag har tränat aktivt på under många år nu är att vänta en stund. Räkna till tio. Låta det gå en kvart. Låta det vänta till dagen efter. Alltså vänta tills adrenalinet sköljt igenom mig och sedan se: Är detta viktigt att svara på? Handlar det verkligen om mig? Går det att läsa in något annat i det någon skrivit?

När jag väntar in mig själv, när jag viskar till reptilhjärnan att den kan vila en stund, når jag fram till ett sätt som fungerar bättre på mig – jag väljer hur jag ger respons till någon eller något. Då är jag medveten om vad jag svarar – och då blir min respons mer sansad och kärleksfull.

För inte så länge sedan skrev någon att hen kände sig kränkt av ett inlägg jag skrivit. Jag tyckte att det hen skrev kändes orättvist, jag blev ledsen och arg. Jag kunde inte förstå hur hen kunde missförstå det jag skrev så. Jag var på väg att ge ett långt förklarande svar. Jag ville att hen skulle förstå.

Men så väntade jag. Flera timmar faktiskt. Till slut kom jag på hur jag kunde svara – för just den här personen ville jag ge någon form av respons till. Mitt svar blev: ”Tack för din feedback.”

Andra gånger inser jag att det som skrivs går att tolka på många sätt och att det inte alls är nödvändigt att tolka det som angrepp på mig eller mina åsikter. Då kan jag helt enkelt låta bli att gå i svaromål.

Så jag önskar, önskar, önskar, att samtalstonen kan få vara kärleksfull när vi talar om viktiga saker. Att vi inte är så lättretade och lättkränkta. För en risk med lättkränktheten är att människor tystnar.

I går valde jag att censurera mig själv. Jag tog bort ett inlägg från Facebook, för jag märkte att tonen i tråden hade de här tendenserna. Jag ville inte bidra till en tråd som skulle ha kunnat bli fylld av invektiv och som kunde ge människor skäl att känna sig kränkta.

Så mycket bättre mår jag av samtal som bygger på att man lyssnar på varandra, att man ger sig tid till att ge respons, när vi möter varandra med kärlek och omsorg.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer