Veckokrönika: Känslan av att vara fel

Bilden som gav mig en varning.

Jag var förvarnad om att det kanske skulle kännas konstigt.
Men vad jag inte väntade mig var att jag skulle känna mig så triggad av alla regler.
Känslan av att inte passa in fyllde hela mig. Och kanske är det bra.
Kanske är det så att jag inte ska vistas mer på Osho Meditation Resort i Pune, Indien.


I början av 2000-talet fick jag kontakt med min kropp igen. Jag gick ifrån att vara ett ”talking head”, till att bli en hel människa. Det som gav mig skjutsen hem till kroppen och in i mig själv var att jag gick Therapist Training på OshoRisk i Danmark.

För första gången i mitt liv kände jag mig fri att vara mig själv, jag började bli, vara mindre rädd och ängslig. Det är en utbildning som jag rekommenderar alla som styrs av sina rädslor eller som har känslan av att livsutrymmet känns för trångt – och som vill leva fullt ut.

Jag fick aldrig någon impuls att åka till Indien då, eller att besöka Poona (Pune) dit så många Osho-anhängare brukar åka vintertid, somliga årligen. För även om jag gillade kurserna och stod ut med meditationerna, så hade jag lite svårt med det jag uppfattade som guru-kulten runt Osho. Det budskap som jag hörde, och som var viktigt för mig var: ”Var dig själv”. Det var detta, friheten från dogmer, som drog mig dit.

Sedan dess har jag gått flera bra utbildningar i Osho-världen, och andra kurser och utbildningar som på ett eller annat sätt är inspirerade av Osho och de meditationer han skapade.

Nu är jag i Indien för andra gången i mitt liv, för andra året i rad. Nu blev det dags att göra en utflykt till Pune.

Det fanns en nyfikenhet i mig. Hur är det att vara på Osho Meditation resort? Jag hade som sagt fått varningar. ”Det är inte som det var förr. Det är väldigt dyrt.”

Jag har inget att jämföra med. Detta var en förstagångsupplevelse. Och det var dyrt. Mer än 200 kr om dagen bara för att vistas där och för att få tillgång till meditationerna. Speciella vouchers istället för pengar, för att köpa kaffe, mat, för att gå till poolen eller handla i affären. Och priserna... som i Sverige, ungefär. För oss som är vana vid en dagsbudget på 100 svenska kronor blev prisnivåerna en chock. Att betala 10 kr för några gram cornflakes eller 15 kronor för en skiva papaya (där hela frukten, ca 10 skivor, utanför centret kostar ungefär 5 kr!) eller 50 kronor för en dagens rätt som inte riktigt mättar kändes... magstarkt. Men det gick ändå att förhålla sig till. Jag var förvarnad om det.

Men det var när reglerna kom in som jag freakade ut – på ett lugnt sätt ska tilläggas. Tror att ingen, förutom min man, uppfattade hur triggad jag blev. Jag visste ju att vi måste ha kastanjebruna kläder – även baddräkt – på området. Jag visste att kvällsmeditationen krävde en vit klädnad. Det var okej. Men sedan alla andra saker. Så många no-nos. Som att vi satte oss nära poolen i bikini/badbyxor och blev tillrättavisade. ”Ni måste betala poolentrén för att sola... ”Men vi använder ju inte poolen.” ”Så är reglerna.” Och när vi väl köpte rättigheten att använda poolen, satte mannen på sig den kastanjebruna kimonon för att köpa oss varsin kaffe och blev tillrättavisad. ”Du måste först gå och byta om till din marrona klädnad och sedan kan du köpa kaffe...”

Och visst, det är bra att meditationerna är mobiltelefonfria zoner. Och att man inte får fotografera människor som mediterar, eller fotografera människor utan lov. Det står inte uttryckligen, men verkar ändå finnas ett generellt fotoförbud på hela området. Varför undrar jag? Jag vet inte ens om det är så, men när jag kände att det kommit en droppe för många förbud, var när jag bad mannen ta en bild på mig på en plats på området där ingen annan fanns i bild.

När en kvinna ser att han troligen fotograferar mig säger hon. ”Det är fotoförbud. Sluta omedelbart, annars rapporterar jag er.” Vet inte vad rapporteringen skulle innebära, men förmodligen att vi inte längre skulle vara välkomna på området.

Så den frihetskänsla som jag hoppats skulle finnas där inne, försvann. Det kändes istället lite som att vara i ett regelstyrt fängelse, där det hela tiden fanns ett ”rätt” sätt att göra saker och att alla andra var fel. Och jag var uppenbart fel, eller betedde mig fel, eller inte passade in.

Det var dock superintressant för mig att upptäcka att jag blev så triggad. Det gav mig möjlighet att reflektera och gjorde att jag hade något att meditera över – för vi passade så klart på att göra flera av de vanliga Osho-meditationerna, när vi ändå var där.

I dag är jag inte så intresserad av disciplin och regler. För mig är lekfullhet viktigare. Och det jag upplevde i Pune var en stränghet som inte passar mig i dag.

Dessutom kändes det som att människorna som var där var så tysta och inåtvända i sin meditation att det var svårt eller rent av olämpligt att ta kontakt.

Så just nu är det inte vad jag söker. Inte alls. Jag längtar lek, kontakt och kärlek – och det skapar jag i mitt liv. En av de saker som känns viktigt för mig är att Lekfull tantra är helt rätt väg just nu. Jippie! Ett liv där jag kan förundras och det gör jag. Dagligen.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

PS: Det finns några platser kvar till helgkursen Lekfull tantra i Stockholm 3-4 mars. Är en av dem din?  Läs mer här.