Veckokrönika: På ett besök i ett annat land - reflektioner kring julen

Jag firar jul i ett annat land. 

Alltså, jag är ju i Sverige, men jag inser att i varje familj skapas ett eget land, en egen kultur av traditioner. Självklart för dem som lever i landet, men ibland nytt eller främmande för besökaren.
Som att jag levt mitt liv där julbordet serveras till lunch, medan det serveras på kvällen i älsklingens familj.

Tänk så många gånger jag hört människor säga tvärsäkra påståenden av typen:
”Men så har vi alltid gjort”.
”Det finns bara ett sätt”.
”Det måste finnas sill på julbordet”, 

Men det behöver självklart inte vara så. Det kan vara något så enkelt som att en tradition funnits i en familj och sedan byggts på i generationer, lite beroende på vilka familjer som möts genom giftermål och samboskap. Och att dessa vanor rullar på, och som det ganska sällan reflekteras över - eller ifrågasätts.

Den här julen har jag för första gången firat i Luleå, med vanor som sträcker sig långt bak i tiden. Där det finns minnen från en generation som föddes i slutet av 1800-talet och där delar av de traditionerna fortfarande lever, medan andra saker byggts på efter tid och där nya detaljer sakta men säkert fylls på, medan somligt dör undan.

Eftersom jag byggt familj mer än en gång har jag stött på det här förut. Det här: ”Så här gör man”.

Som att jag är van vid att servera olika sorters senap till julskinkan, medan det för honom är självklart med äppelmos. Eller att tomten kommer innan julmaten serveras i denna familj, medan det i min var bland det sista som hände på kvällen. Eller att julen innehåller grötstunder och fikastunder i det andra landet, medan vi på sin höjd hade pepparkakor…

Det är spännande och intressant att befinna sig på resa i ett nytt land och lägga märke till de skillnader i kultur som finns. Då blir det också så tydligt hur vanligt det är att vi tar för givet att ”mina” traditioner, de som jag gärna ser som ”våra” traditioner sällan är just ”våra” - eller snarare att de som ingår i detta ”vi” är ganska få.

Det funkar liksom inte att säga: ”Så här firas en svensk jul”, eftersom varje familj har skapat sitt eget land, med sina speciella ritualer. Det som är gemensamt för många är förmodligen ATT de firar jul, medan HUR vi firar jul är en helt annan fråga.

När jag ser de här skillnaderna och när jag försöker förstå ”språket” i det nya landet, då ökar också min ödmjukhet inför hur svårt det är för någon som kommer från andra sidan jordklotet, eller till och med från ett grannland, att begripa sig på den svenska julen, eftersom det saknas enhetlighet och det som är sant i en familj inte stämmer i en annan.

Det gör också att det är bra att då och då reflektera över i vilken mån det är möjligt att generalisera kring ”så firas jul i Sverige”.

Självklart finns det också mycket som påverkar julfirande och bilden av det. Det finns till exempel de som skulle vilja ha en jul som i Astrid Lindgrens berättelser om barnen i Bullerbyn, eller de som ser Ingmar Bergmans julskildring i ”Fanny och Alexander” som ett ideal.

En av de saker jag lade märke till den här julhelgen var att jag kände mig lite utanför, som vore jag en invandrare, eftersom detta julfirande inte stämde med min erfarenhet och eftersom upplägget för julfirandet var så självklart för landets invånare, att en del saker var underförstådda.

Kanske är det en bra idé att besöka olika familjers jular, i olika delar av landet, i olika samhällsklasser och med familjemedlemmar från olika länder, för att få en tydligare bild av detta myller av sätt att fira jul.

Och vem gillar egentligen Kalle Anka på i teve på julen?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer