Överlevnadsstrategier: Möt en inre isprinsessa

När jag tittar i backspegeln, kan jag se olika gestalter, som alla är delar av mig.
De väcker olika känslor.
Just nu ser jag den sårbara isprinsessan.

Jag undrar när isprinsessan i mig föddes, söker mig längs minnenas allé, väl medveten om att minnen har en tendens att förändras över tid.

En episod kommer till ytan. Den gången fröken Vinberg befriade mig från sång, för att en flicka i klassen sa att jag sjöng falskt.

Jag var nio år, ny på orten och älskade att sjunga för mig själv. I vårt klassrum fanns ett litet podium, där fröken hade sin kateder och där det fanns en ganska ostämd tramporgel. Ibland kallades flickorna fram på podiet för att sjunga i kör, medan fröken trampade på orgeln. Av något skäl valde fröken att låta klassens pojkar att sitta kvar i sina bänkar, längst bak i klassrummet, och rita medan flickorna sjöng.

Den här scenen har etsat sig fast i mig. Jag står någonstans i mitten av raden. Bredvid mig står musiklärarens dotter - och alla vet att den familjen är musikalisk. Mitt i sången avbryter flickan fröken och säger att hon inte vill stå bredvid mig, för att jag sjunger falskt. Fröken säger till mig att gå och sätta mig och rita med pojkarna.

Förnedringen kändes total. Men på något sätt visste den nioåriga flickan som var jag att min överlevnad hängde på att inte visa en min. Hade jag protesterat eller gråtit hade det förföljt mig under resten av min skoltid. Jag bara visste det.

Så jag satte mig ner bland pojkarna, tog fram kritorna och viskade till dem att det är löjligt att sjunga, att det var bättre att sitta där med dem. Självklart ljög jag. Det gjorde fruktansvärt ont i hela mig. För att överleva klädde jag på mig isprinsessan - och jag sjöng inte de kommande åren. Aldrig att jag ville utsätta mig risken för den förnedringen igen.

Under de kommande åren hade jag mycket nytta av isprinsessan. Hon skyddade mig mot att bryta ihop totalt - och samtidigt var det väldigt ensamt att inte dela det som rörde sig inom mig. Kanske var det då omvärlden började se mig som rätt så kaxig? För jag visade inte smärta, jag visade inte ledsenhet och jag visade ingen sårbarhet. Ofta hade jag på mig en leende mask, jag låtsades för alla att allt var bra.

Jag undrar vad som hade hänt om jag som barn låtit isprinsessan smälta bort och en mer äkta variant av mig komma fram. Jag vet inte det. Jag vet bara att jag valt isprinsessan i många situationer i mitt liv. I perioder har hon haft så stor plats i mitt liv att mina känslor nästan helt frös ner. Under en speciellt utmanande period i mitt liv var jag osäker på alla mina känslor och hade mer eller mindre tappat kontakt med dem.

Det var lätt att välja isprinsessan, för i den gestalten hade jag ju faktiskt överlevt min barndom. Ibland händer det fortfarande att hon viskar i mitt öra, hon ber mig klä på mig henne, både för att slippa känna starka känslor och för att dölja de starka känslorna för omvärlden. Och det jag tror jag ska dölja är min sårbarhet, min svaghet. Men tänk om det är så att isprinsessan också är rädd för starka känslor som upprymdhet, lekfullhet och glädje? Tänk om hon är rädd för att jag är för mycket och vill skydda mig, på samma sätt som hon gjort det så många gånger?

Skillnaden mellan nioåringen och jag i dag, är att då visste jag inte att det var isprinsessan som hjälpte mig att överleva. I dag kan jag se den gestalten. Och jag är tacksam för att jag finns här i livet i dag och älskar att leva det. Alltmer sällan tar jag hennes form, helt enkelt för att jag är tryggare i mig själv. Men ibland är hon där. Undrar om hon smälter av sig själv om jag ser henne i ögonen och kramar henne vänligt och bestämt?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

PS: Lyssna gärna på #charlottepodden. Då och då delar jag avsnitt ur ljudboken ”100% Charlotte - ta ditt inre ledarskap”. Kapitel som ger dig möjlighet att reflektera över vem du är och varför du blivit som du blivit. Senaste avsnittet handlar om skuldkänslor.


Självklart kan du köpa ljudboken hos nätbokhandlarna. Till exempel här.