Det är okej att vara rädd

Här är jag skiträdd när jag står högt uppe vid Godahoppsudden i Sydafrika i januari 2020.

Måste man verkligen ”bemästra” sitt liv?
Måste man frigöra sig från känslor som man inte gillar?
Måste man sträva efter perfektion och ständig lycka?
Nej, inte alls.

Sedan pandemin startade har jag kommit på mig själv med olika starka känslor. Ibland är jag rädd, ibland känner jag oro, ibland har jag lättare varianter av ångest. Och det är helt okej.

Det är okej att vara i de känslorna och det är okej att erkänna dem, inför mig själv och inför andra. Att ha ett brett känsloregister är inget att skämmas för, tvärtom, det är fantastiskt.

Ibland känner mig mig liten och ibland känner jag mig stor. Ibland känner jag mig otrygg och ibland känner jag mig trygg. Ibland är jag förbannad och ibland är jag typ ingenting, typ känslomässigt stum. Ibland är jag sprittande glad, ibland känner jag mig lycklig, ibland åker jag ner i ett djupt hål av obehag.

Och allt detta är livet.

För mig är det naturligt att livet går i vågor, och att de där vågorna kan vara höga eller låga, långsamma eller snabba. Det jag har lärt mig är att det ändrar sig så småningom. Samma känsla brukar inte stanna särskilt länge.

Men om jag försöker att inte låtsas om den, om jag försöker trycka ner den, om jag försöker ignorera den, då kan den dröja sig kvar längre.

Jag tror att ”hemligheten” med att älska sig själv och älska livet är självacceptans. Att acceptera och omfamna att det går i vågor. Att det verkligen är okej att kännas sig liten ibland, att bli tagen av rädslan. Och att uppleva alla de där känslorna.

Det kan vara fruktansvärt obehagligt att vara rädd, att känna oro eller ångest. Det kan kännas så starkt att det liksom tar över hela dig. Blir det övermäktigt ska du självklart be om hjälp eller söka professionell hjälp. Min erfarenhet är också att jag kan ta hand om mycket av detta själv.

När jag tillåter rädslan att finnas där, som en del av mig, kan den så småningom smälta bort. När jag är medveten om att rädslan är där, närvarande, kan jag också ställa frågor till den. Och hålla mig själv.

Så jag kan föreställa mig att jag sitter med rädslan, till exempel att rädslan sitter mitt emot mig och fråga: Vad är det du vill säga mig rädsla? Vad handlar du om? Vad behöver jag göra just nu?

Ibland kan svaret vara så enkelt som: Var med mig en stund. En annan gång kan det vara: Jag är din rädsla för att dö, för att bli övergiven, för att vara ensam, för att bli sjuk, för att någon jag älskar ska bli sjuk.

Och så kan jag lägga märke till hur den starka känslan känns i min kropp. Var sitter rädslan, ångesten, oron? Hur känns den just nu? Vad händer om jag ger den delen av kroppen uppmärksamhet? Finns det något behov kopplat till den känslan eller förnimmelsen?

Ännu ett sätt att möta rädslan är att visa sårbarhet. Med det menar jag att jag visar mig för någon annan som jag är, i min rädsla. Och det kan kännas oerhört sårbart. Det kan kännas skrämmande, som att stå metaforiskt naken inför en person - och det kan i sig skapa en rädsla för att den andre ska döma mig för att jag har just denna känsla.

Länge tryckte jag undan mina känslor, i synnerhet dem som jag inte tyckte var passande. En av mina stora rädslor var att bli avvisad och jag trodde att om jag visade mig som jag var, med de känslor som var närvarande, var risken stor att jag skulle bli det. Så det var bättre att låtsas som ingenting. Spela neutral. Eller glad fast jag inte var det.

Sedan hände något. Jag insåg att jag behövde ta risker, visa sårbarhet, leva mina känslor och jag behövde göra det för att känna livet i mig.

Så varför blir jag då och då rädd eller orolig under pandemin?

• Jag är rädd för att bli svårt sjuk.
• Jag är rädd för att min partner och resten av min familj ska bli svårt sjuk.
• Jag är rädd för att människor jag älskar ska dö en smärtsam och för tidig död på grund av pandemin.
• Jag är rädd för att bli en börda för sjukvården, om jag skulle bli svårt sjuk.
• Jag är rädd för den smärta som en svår sjukdom kan medföra.
• Jag är rädd för att pandemin kan leda till ett kontrollsamhälle.
• Jag är rädd för att utsätta mig för risken att bli smittad.
• Jag kan ibland känna rädsla när jag går runt i affären och kommer nära någon annan - som att andra människor utgör ett hot för min hälsa.
• Jag blir rädd för andra människors åsikter om pandemin.
• Jag kan bli livrädd för vilka konsekvenser andra människors rädsla kan få - också på ett globalt plan.
• Jag känner oro eller obehag när jag möter andras rädsla.
• Jag kan känna en rädsla när jag upplever att världen rämnar runt mig, när pandemin på ett plan förvandlas till ett propagandakrig och jag kan uppleva att människor jag älskar drar slutsatser jag inte förstår.
• Jag är rädd för att en del av de konspirationsteorier som florerar i praktiken blir ett stöd för högerpopulistisk politik som skrämmer skiten ur mig.
• Jag blir rädd när jag tar del av den hårda tonen som förekommer i sociala medier.
• Jag blir rädd för att rädslan ska ta över helt i världen.
• Jag är rädd att inte klara min försörjning.

Det finns säkert fler saker. Jag är lite rädd när jag skriver det här, rädd för att du som läser ska skrika åt mig och säga att jag är en idiot. Men jag skriver ändå. Jag skriver för att visa självacceptans. För att visa mitt inre barn att jag är okej med alla mina känslor. Också min rädsla.

Jag coachar dig gärna

Jag tar gärna emot hela dig, inklusive din rädsla och din sårbarhet i coaching. Jag lyssnar gärna till hela dig. Fram till 15 juni erbjuder jag privatpersoner som betalar med swish halva priset på coaching. Swisha 500 kr (inkl moms)f ör din första timme till 1234 76 22 09 och ange din e-postadress, så vi kan hitta en tid då vi möts på zoom.

Jag lyssnar, är med dig - och jag gör själv den här resan mot självacceptans. För att det är värt det.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer