Björn Natthiko Lindeblad: ”Var det som du vill se mer av i världen”
Världen är som du är, säger Björn Natthiko Lindeblad i sommar i P1.
Och jag ser mig om och kan se så mycket kärlek, även när hans röst bryts av rörelse i sommarpratet.
Björn Natthiko är, från mitt perspektiv, det han vill se mer av i världen: Kärlek, öppenhet, ärlighet, sårbarhet, enkelhet… och så är det så välgörande med en person som kan tala om döden på ett så självklart sätt.
Mamma berättar om en klasskamrat vars son gav bort allt han hade och blev en skogsmunk i Thailand. Jag hör berättelsen flera gånger, men tänker inte så mycket på det.
Så lyssnar jag på hans sommarprogram 2012 och inser att jag lyssnar på just den skogsmunken. Det är som att cirkeln sluts. Den där otroligt svaga personliga kopplingen ökade mitt intresse för honom. Jag visste att jag ville träffa honom, lyssna, krama, ta i hand, se in i ögonen.
I februari 2014 kom han till församlingshemmet i Skurup. Vi småpratade lite på Facebook innan, han visste att han hade åtminstone en vän i publiken. Efteråt gick jag fram och bilden togs (och kramen fick jag). Det blev ett blogginlägg efteråt, på temat ”du väljer själv vart du lägger din uppmärksamhet.”
Senare har vi stött på varandra vid några tillfällen - och så har jag en hög med vänner som vid olika tidpunkter befunnit sig nära honom. När de pratar om honom, är det som att hans energi är där, det är som att havet blir lugnt, som att samtal blir möjligt. Och jag gissar att många år i meditation bidrar till det.
Jag har försökt få med honom i mina poddar sedan 2015, men insett att det är allt för många som velat ha hans uppmärksamhet, för att det ska ske. Och det är helt okej. Jag skriver det mest för att visa hur gärna jag hade varit mer med honom, i hans varande, i hans självklarhet, även nu med ALS.
Så jag lyssnar på årets sommarprat. Självklart blir jag djupt berörd, som förmodligen så många andra. Det är som att bjudas in i livets kärnpunkter - och samtidigt finns hans integritet där. Han balanserar, som han balanserar.
Och jag tänker att han gör precis det där som han uppmuntrar till i pratet. Han är det han vill se mer av i världen. Kärlek, öppenhet, ärlighet, sårbarhet, enkelhet… och så är det så välgörande med en person som kan tala om döden på ett så självklart sätt.
Programmet rymmer skratt och tårar och djupa insikter. Jag älskar personligen det där med att inte oreflekterat tro på sina tankar och att vi verkligen inte vet hur något kommer att bli, om något som sker är på gott eller på ont… tiden får utvisa det.
Jag har själv många gånger varit med om saker som känns oöverstigliga, hopplöst svåra, känslomässigt starka och där "nyfikna grannar" kommit med kommentarer ... och så tittar jag bakåt på mina hittills 61 år och tänker att allt jag varit med om tagit mig ända hit. Till att bli en kärlekskrigare. Det är ju fantastiskt i sig. Att ta till vara på nuet. Med allt vad det är.
Och sen detta, som jag skulle kunna skriva flera blogginlägg om - att andra vill komma med goda råd när någon är sjuk/ska skilja sig/blir av med jobbet/annan livskris - och kommer med teorier om vad som orsakat detta - det kan, som Björn säger, ibland vara väldigt arrogant.
En sådan där lite skämmig grej som uppstår, men bara som krusningar på vattnet, när jag lyssnar på Björn Natthiko blir jag lite gråtig och börjar jämföra mig med honom, med hans ord, hans val, hans formuleringskonst och så tittar jag mig själv i spegeln och ser någon sämre. Jämförelsedjävulen som för korta ögonblick träder in. (Minns när jag första gången läste Marianne Fredriksson "Den som vandrar om natten" och tyckte hennes ord var så välskrivna, kanske så buret av något större än henne själv, att jag började gråta, för den lilla flickan i mig tänkte: "Så bra kan jag aldrig bli, jag kanske ska sluta skriva.") Samtidigt tänker jag att de stråken också är vackra. Att jag kan känna sådan tacksamhet av att lyssna på honom och så tänka att jag har ett litet men speciellt band till honom eftersom våra mammor var barndomskompisar. Det är väl egot det, som vill vara en del av Björns värld.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
Ja, han berör verkligen! Och det fina fina med att vara förändringen man vill se. Det är kanske det som är grejen med hela grejen?
SvaraRaderaJa du, detta kan jag skriva under på: det är som att havet blir lugnt, som att samtal blir möjligt.
SvaraRaderaOch du, jag älskar (!) dig för detta: "En sådan där lite skämmig grej som uppstår, men bara som krusningar på vattnet"
För att du vågar släppa på förlåten och visa dig, precis som du är, i precis denna stunden. Fantastiskt och förebildigt!
Och så tredje wow:et:
"Jämförelsedjävulen som för korta ögonblick träder in. (Minns när jag första gången läste Marianne Fredriksson "Den som vandrar om natten" och tyckte hennes ord var så välskrivna, kanske så buret av något större än henne själv, att jag började gråta, för den lilla flickan i mig tänkte: "Så bra kan jag aldrig bli, jag kanske ska sluta skriva.")"
(Och en fantastisk bok är det. Och som tur är behöver vi inte underhålla jämförelsedjävulen så himla länge när hen knacka på!)