Jag väljer social distansering (och väljer bort festivaler) den här sommaren
Jag älskar att kramas. Jag älskar kontakt. Jag älskar att vara nära.
Så kommer ett virus som gör att människor, likt schackpjäser flyttar några steg bort. Jag vinkar på avstånd - för att jag vill bidra till att vi värnar om varandra. På riktigt.
Om jag är med på festivaler där kramar och intimitet är en naturlig del - riskerar jag inte då att vara med och sprida viruset, i värsta fall medverka till att människor blir svårt sjuka och dör?
Som jag har våndats den här våren. Delar av min värld har imploderat. För tillfället (och jag vet inte hur utdraget detta tillfälle är) kan jag inte längre leda kurser där beröring går. Jag ger inte sessioner där beröring ingår. Jag sköter den sociala distanseringen. Inuti mig finns längtan efter att riskfritt krama fler än min sambo. Jag har en längtan till att sprida kärlek på olika sätt.
Men nu har kärleksfullheten bytt skepnad. Det mest kärleksfulla jag kan göra är att hålla fysisk distans. Att inte bjuda in viruset i de rum jag vistas. Att inte bidra till att skapa covid-kluster. Jag gör de valen trots att det får ekonomiska konsekvenser för mig. Sedan i mars har mina inkomster rasat (tack Tillväxtverket för möjligheten till kompensation för korttidsarbete!).
Vi är alla drabbade, eller påverkade av pandemin - på olika sätt. Våra sätt att jobba och umgås förändras. Många har blivit sjuka och mer än 5000 personer har dött med covid bara i Sverige. Jag tror de allra flesta känner åtminstone någon som blivit sjuk. Smittan letar sig in i kluster som inte tillämpar social distansering. Det visar sig på allt fler ställen. Jag vill inte bidra till det. Jag vill visa omtanke om mina medmänniskor.
Jag förstår att detta är svåra tider för många. Just nu tänker jag i synnerhet på dem som arbetar professionellt med tantra, massage och kurser som bjuder in till fysisk närhet.
Det är svårt att lägga om sin verksamhet.
Det är svårt att säga nej till det som ger levebrödet.
Det är lätt att tänka att ”jag tar emot människor och grupper av människor, som inte visar sjukdomssymptom”.
Jag förstår verkligen svårigheten som uppstår när räkningarna ska betalas.
Jag känner också med alla dem som ser kurser och festivaler som vitamininjektioner i livet. Som ser fram emot att äntligen få möta nya och gamla människor och få vara nära tillsammans.
Jag förstår det.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att höja blicken. Att se lite bortom. Om jag leder kurser där deltagare förväntas krama varandra, om jag är med på festivaler där kramar och intimitet är en naturlig del - riskerar jag inte då att vara med och sprida viruset, i värsta fall medverka till att människor blir svårt sjuka och dör? Vill jag verkligen det? Kanske är det så att det bästa vi kan göra under den här tiden är att följa de rekommendationer vi får: Social distansering, tvätta händer och hosta i armvecket. Tänk om det är det mest kärleksfulla vi kan göra i år?
Därför väljer jag att inte delta i en festival jag är inbjuden till. Jag vill inte vistas på platser där många människor är samtidigt. Jag vill inte bidra till klusterbildningar.
Jag längtar efter en tid då pandemin är under kontroll. Då vi kan mötas säkrare igen. Då vi kan visa kärlek och omtanke - och kramas. Men där är vi inte idag.
- Hur tänker du kring att delta i stora evenemang denna sommar?
- Hur tänker du kring din egen roll, ditt eget beteende, i den här tiden av pandemi?
- Vad tycker du är ett medmänskligt förhållningssätt just nu?
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
Behöver du coaching? Jag tar emot dig på zoom större delen av sommaren. Det kan kännas skönt att möta någon som lyssnar på dig. <3 Här kan du läsa mer om coaching: https://www.charlottecronquist.org/coaching
Längtar ihjäl mig efter att krama! Mina barn, mamma, pappa, mina vänner ... Och ta på folk. Ge en klapp på axeln här, en high five där ... Ändå känns det bättre nu än det gjorde från början. Tänk vad vi vänjer oss? Hoppas att vi slipper vänja oss för gott bara, för det gör inte gott ... Fysisk närhet gör gott.
SvaraRaderaMen till din fråga: NOPE på stora evenemang (finns det ens några?), jag håller avstånd, håller mig hemma och träffar folk utomhus. Med avstånd ... Medmänsklighet? samma som jag tror att jag tycker annars: omtanke. Leenden, kroppsspråk och ord kommer vi en bra bit med.
Fick just upp en fb-minne från förra året då vi stod på Götaplatsen i Göteborg och hyllade damlaget (fotboll). Känns som ett helt annat liv.
Ja det är svåra tider för oss med hudhunger i tider av fysisk distansering. Och dessutom inte har en fast partner att tanka tillåten närhet från. Jag tar mitt ansvar genom att i stor utsträckning välja bort sammanhang med många människor nära varandra. Jag har dock inte helt valt bort fysisk kontakt med andra än min närmsta familj. Så länge jag inte har symtom och den andra personen tar ansvar för att också vara symtomfri väljer jag det som den medmänsklighet jag vill leva i dessa tider. För ohälsoeffekterna av isolering och hidhunger går inte att bortse från.
SvaraRaderaKloka tankar, min vän.
SvaraRaderaJag avstår både små som stora evenemang. Jag har dock jobbat med ett litet gäng ganska nära under hela perioden, och det är jag glad för. Alla har vi dock "sensorerna i gång" så OM någon av oss skulle känna symtom, så är det stanna-hemma och karantän som gäller.
Jag har öppnat för lite kramar med vänner, givet att båda är med på det och båda känner sig friska. Men det blir inte lika långa kramar som normalt och gud... jag saknar dem.
Tufft var det att inte träffa min mor på typ ett halvår, vi åkte dit på midsommar för ett par timmar i trädgården, men... nä, det blir mest konstigt. Skönt att se henne, oerhört svårt att inte få kramas hej och hej då.