Jag kan inte fly kriget

Det finns ögonblick då jag vill fly från kriget i Ukraina, jag vill till och med fly från bilderna av kriget, för att det gör så ont att se dem.
Det är som att jag kan känna smärta i mig, när jag ser så mycket smärta i andra.
Och så upptäcker jag att det är många känslor inblandade. Det är smärta, sorg och vrede, så mycket vrede som bubblar i mig.

Han sitter och kollar på krigsbilder på Youtube. Ibland ber han mig att titta. Lite motvilligt gör jag det. Och så tackar jag honom. Jag behöver med egna ögon se en del av det. Jag behöver se nyhetsklipp i vanliga kanaler. Jag behöver se kvinnorna och barnen på flykt. Jag behöver vara i verkligheten.

Bilderna är ofta starka. De kryper nära förstörelsen. Att se betongskeletten i Mariupol, att se resterna av en stad, att se hur människor blir fast i infernot i flera städer, är bortom begriplighet. Hur kan någon välja att terrorisera så många människor? Hur kan någon offra så många för en plats i historieböckerna? (Eller vad hans motiv än är.) Jag ser det råa våldet, den stora rädslan, förtvivlan, ångest, hunger, sorg och död. Jag ser barn i skyddsrum. Jag ser raketer och missiler. Jag ser cam-kameror i realtid som visar gatubilder från olika städer i Ukraina. Jag lyssnar på Zelensky. Jag tar till mig uppgifter som säger att hälften av alla Ukrainas barn är på flykt, inom landet, eller till länderna runt om. 

Jag behöver se vad som händer och exempel på hur det skildras. Jag kan inte låtsas som att det inte berör mig och de omkring mig på många plan.

Kriget i Ukraina berör mig och de allra flesta. Rysslands krigsbrott berör mig. Och det faktum att många europeiska länder gjort sig beroende av Rysslands gas och olja är så fruktansvärt.

Det är viktigt att bevittna hur en maktgalen person kan agera. Att förstå att det faktiskt händer. När jag hör desinformationen som möter den ryska befolkningen utsätts för blir jag så fruktansvärt arg. Jag kan inte riktigt hantera att se ondska ageras ut, att se en ond man som tvingar så många till underkastelse och död.

Jag får ta till en metafor, som visserligen haltar. Vi lever inte i Sagan om ringen. Det räcker inte med att slänga en ring i en brinnande vulkan för att släcka ondskan. Och samtidigt kan det kännas som att bevittna hur en Sauron förvandlar Ryssland till ett Mordor, där undersåtar tvingas agera som vore de orcher. 

Jag minns för länge länge sedan, jag åkte tåg genom Östtyskland. Det var som en grå hinna över landet. Det var första gången jag kände mig förflyttad till Mordor.

Och jag trodde på riktigt att det upphörde när muren fall och Sovjetunionen föll sönder. Inte skulle väl någon acceptera att friheten togs ifrån dem igen?

Och så ser jag Mordor igen. 

Jag funderar mycket på hur det kommer sig att vi tolererar den här typen av maktutövare. 

Hur kan någon ens tänka att det kan handla om att ”vinna” något när så många dör och så mycket förstörs. I en tid då behöver värna själva planeten sker detta krig och allt fler tvingas rusta upp för nuvarande och kommande krigshot. Pengar, som kanske skulle kunna användas i klimatomställning, används istället till vapen och skydd för nationer som hotas av krigshetsarna.

För mig är det helt snurrigt. Att i denna tid, med så många hot, förstöra ett helt land.

Och när jag ser fosforbomberna falla över Ukraina stannar nästan mitt hjärta. Denna grymhet. För varje bild jag ser blir känslan starkare: Han måste bort. Detta får inte fortsätta. Och samtidigt, hur kan jag, som värnar freden så mycket faktiskt önska livet ur någon. Jag får stå ut med att det är motsägelsefullt. Kanske det är detta som ondska gör med oss? Att vi önskar ond bröd död till den onde?

Jag tittar och andas. Jag känner smärtan. Och så köper jag tulpaner och putsar fönstren. Allt finns på samma gång. Mitt lilla trygga liv (hur länge?) och den stora otryggheten som miljoner människor lever under. 

Måtte detta krig snart ta slut.

 ”Aldrig mera krig” är en djup önskan hos mig.  Men jag blundar inte för det som pågår nu. Och jag tror det är viktigt att ha lite koll i dag, eftersom vi inte vet konsekvenserna av kriget än. 

Vi kan få känna av det på huden på riktigt, på olika sätt.

Jag promenerar runt i centrala Stockholm. Jag passerar inga av Migrationsverkets kontor, jag ser inte köerna av flyktingar, men jag ser annat. 

När jag går runt och ser hur pinnan vid Sergels torg är gula och blå, känner jag ett visst hopp. När Hötorgsskrapornas sidor är gula och blå, känns det som ett sätt att markera solidaritet och medkänsla. Och när jag ser den ukrainska flaggan bredvid den svenska, känns det som att jag kan andas. Jag blir glad över att se vänner som tar emot flyktingar från Ukraina. 

Och samtidigt. Kan det här skitkriget sluta nu. Kan han som startat hela skiten bara ta och dö. Och om han inte dör nu, bör han ställas inför en krigstribunal. Det är som att ordet krigsbrott inte räcker för att beskriva det han gör.

Ibland önskar jag att jag kunde blunda och knäppa med händerna och så var det över. Och att Ukraina får blomstra igen. 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer