Om konsten att ställa frågor: Är män generellt ointresserade av kvinnors tankar och känslor?

Ibland undrar jag om jag bara har otur, eller om mina erfarenheter säger något som världen i ett lite större perspektiv.

Jag sitter på en middag och ställer intresserade frågor till bordskavaljeren och hoppas på en trevlig kväll. Han svarar länge och gärna. Sedan tystnar han.

Jag får inte en enda fråga tillbaka.

Jag testar att vara tyst en stund, jag testar att ställa nya frågor, jag testar att ställa halva frågor, men det är liksom inget som får honom att bli nyfiket intresserad av mina erfarenheter eller av vad jag kan tänkas vilja berätta.

Liknande scenarior har hänt många gånger. Jag minns ett bröllop där min kavaljer hade en vurm för Shakespeares sonetter. Jag kunde hålla igång samtalet, och ställa frågor, utan att kavaljeren upptäckte att jag själv hade mycket vaga kunskaper om sonetterna. Frågor till mig? Icke.

Jag undrar hur vanligt det är att kvinnor ställer frågor till män, som ivrigt svarar, men som tycks sakna förmågan att visa intresse för kvinnan som person? Det är som att samtalets syfte är att han ska få berätta, att han ska ha uppmärksamheten, att han ska få visa sig själv (och ibland även beundras för det).

Jag möter kvinnor som vittnar om samma sak. Det tycks handla om en slags stumhet, eller oförmåga att låta samtalet lämna den egna personen eller den egna personens främsta intressesfär. Jag undrar vad detta handlar om. 

Om jag ville raljera skulle jag säga att det tycks mig som att det finns en hel del män, som är så upptagna av sig själva att de inte ens tänker tanken att utforska den andres tanke- känslo- eller erfarenhetsvärld. Vad beror detta ointresse på? 

Och jag undrar hur det är när män möts? Om de inte ställer frågor till varandra, så skulle det ju bli ganska tyst? Kanske det är lättare för vissa män att samtala med män, kanske är det så att frågor inte ens behövs, eftersom de kan prata på utan att någon visar det intresse som frågor innebär?

Jag har också mött hyfsat många mån som tittar förbi mig, även när han har ordet. Det är som att ögonkontakt är för intim för honom, som att det finns en risk att hans fantastiska tankebanor skulle rubbas om han fäste blicken på den kvinna han talar med? Eller kanske ögonkontakten skulle leda till att mannen skulle börja känna ett intresse för kvinnan och därmed förledas att ställa en intresserad fråga?

Jag möter kvinnor i coaching som älskar sina män, och samtidigt inte känner sig riktigt sedda. En av de saker som återkommer är ”han verkar inte vara så intresserad av mig, han ställer inga frågor” eller ”han säger att han verkligen lyssnar, trots att han tittar ner i mobilen”.

Finns det en könsskillnad här, på riktigt? Min gissning är att detta inte handlar om genetik utan mer om prägling. Och vad är det i så fall som gör att gossar lär sig att de ska ta mycket talutrymme och bli lyssnade till, medan flickor lär sig att serva dem, nämligen genom att ställa frågor, liksom kasta upp bollen i luften för dem att slå på och ta ordet?

Jag har ju valt ett frågeställande yrke - journalistens - och det gör ju att jag är van vid att ställa frågor, men det räcker inte som förklaring till den här obalansen som kan uppstå.

Är det så att kvinnor lärs att relatera på ett annat sätt än män, och därmed blir bättre på att ställa frågor, på att intressera sig för andra, för att bygga relation, för att skapa ett kitt mellan parterna och som ett sätt att bättre förstå sig på den andre?

Numera är jag lite mer krass än jag var när jag var yngre. Även om jag hoppas, förväntar jag mig inte särskilt ofta att intresserade frågor ska ställas till mig som privatperson. Och om det då känns som att han står i glansen och jag i skuggan, det vill säga, om det gör att jag inte känner mig sedd av honom, så kan jag säga. ”Nu kanske du undrar vad jag tycker om den här saken…” och så pratar jag på en stund.

Det jag undrar är med andra ord om det finns något generaliserbart här? Finns det något vi kan lära oss om olika kommunikationsstilar? Vad är dina erfarenheter? Och hur vill du bli bemött i ett samtal?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer