Är hon min själsvän, eller var det bara en skön kram?

Vi omfamnar varandra. Jag känner hennes kropp emot min. Vi har precis gjort en övning och jag känner sådan samhörighet med henne. Vi är verkligen tillsammans.

Så är det dags att avsluta. Vi ger varandra en sista blick, släpper taget om varandra. Mötet är över. Och det känns vackert. Vi ska inte gifta oss.

Jag minns stunden med den där kvinnan. Hur närvarande vi var med varandra. Tilliten. Samhörigheten jag kände. Det var en intensiv känsla av välbehag, en känsla jag gärna ville behålla. Ändå var det lätt att släppa taget, vända sig om, och fortsätta med livet - och tillåta de varma känslorna att långsamt klinga av eller behålla dem som ett kärt minne.

Sedan jag började med tantra har jag kramat så många. Jag har befunnit mig i varma famnar. Ibland har en tvåminuterskram känts som en kärlekshistoria. Två personer som står upp, kramas och andas tillsammans. För en stund, om närvaron är där, känns vi sammansmälta.

Jag vet att det är lätt att känna kontakt och samhörighet med någon annan. Ibland räcker det med att ”vara där” och inte tänka på något annat. Bara insupa ögonblicket. Bara vara i varandras energi en liten stund.

Vid en sådan kram, kan det uppstå starka känslor och idéer som kan dyka upp är: Åh, vi måste vara själsfränder eller åh, vi måste fortsätta, den här känslan har jag inte haft så ofta tidigare. Åh, jag är förälskad. Åh, jag vill vara kvar i den här känslan. Åh, han, hon, hen får inte gå, för då blir jag ensam igen. Stanna kvar, du gör mitt liv meningsfullt.

Jag tänker att längtan efter sammansmältning, av att skapa ett vi, kan vara extra starkt om du är svältfödd på beröring, svältfödd på kontakt, om du är van vid att kärlek och beröring är ett transaktionsspel, där du ger och tar, kan väcka känsla av att hålla fast och stanna kvar. Vill ha, vill ha dig. Vill verkligen ha dig.

Just den känslan kan vara underbar. Alltså den där första. Njutningen i omfamningen. Men den andra, jag måste för allt i världen hålla kvar detta, är ibland ett uttryck för brist, eller en känsla av brist. ”Jag måste ha detta nu, för vem vet om jag någonsin får chansen igen?”.

Men tänk om det egentligen är tvärtom, eller att tvärtom i alla fall är en möjlighet. Tänk om du skulle kunna få ta emot och ge i överflöd, i en känsla av ”det kommer mera, någon annan gång.”

Jag minns på en workshop där uppmaningen var att möta någon i en kram och stanna i kramen så där en minut. Jag minns den härliga känslan i den första kramen. Och jag tänkte: ”Det är du och jag, jag vill stanna lite till”. När vi släppte taget om varandra, så var det ett farväl med värme. I nästa stund stod jag i en ny famn och samma känsla av närhet uppstod. ”Det är vi. Det är verkligen vi. Så härligt detta är.” Och när kramen var slut, så var vi liksom färdiga. Det var möjligt att flyga vidare till nästa blomma.

Detta är en av de saker jag upplever i tantra. Det går att mötas i en dans, i en kram, i en övning och det kan räcka. En behöver inte börja fantisera om bröllopsklockor bara för att en känner värme i en kram.  En behöver inte hålla kvar personen som gav den härliga kramen. Jag tänker att känslan av samhörighet är den naturliga, den grundläggande och att känslan av ”jag vill äga” mer är en känsla av brist.

Tänk att faktiskt kunna vara i den där kramen, i den där övningen, i den där dansen och bara uppleva ögonblicket, vad det än bär med sig, utan att tänka på framtiden. Bara vara en stund.

Det är en av de saker jag vill uppmuntra till i mina tantrakurser. Du behöver inte vara i brist. När du öppnar ditt hjärta mer är det också lättare att älska mer. Du kan bidra till att kärleken sprids! Det som världen behöver så mycket av. Kär-lek!

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

PS: Höstens första kurser i Stockholm:

21-22 september helgkursen Lekfull tantra

27-29 september parkursen Lekfull tantra 

PS: Det där mötet med kvinnan var speciellt på ett sätt. Det hände på 2010-talet och det är fortfarande ett kärt minne. När jag ser henne på avstånd nuförtiden finns en värme i mitt hjärta. Det var så vackert att vi, en timme i livet, var nära varandra, i en tantrisk övning. 

PSS: På bilden kramas Staffan och jag. Det händer ju att möten faktiskt skapar en riktigt kärlekshistoria. När det händer, njut av det också. Just vår kärlekshistoria har pågått i mer än nio år.