charlotterudenstam

I hålet.

 På tiden jag fortfarande sjöng. Workshopledaren säger: Stopp, ni gör fel. Gör så här i stället. Jag känner hur jag krymper. Jag blir t...



 På tiden jag fortfarande sjöng.

Workshopledaren säger: Stopp, ni gör fel. Gör så här i stället.

Jag känner hur jag krymper.

Jag blir till en liten flicka, en flicka som inte fick sjunga med klassen.

Jag känner hur allting knyter sig, hur jag går i chock och jag går ur workshopen och lägger mig på en madrass och vilar. Hon fortsätter med sina kommandon och jag fortsätter darra i hela kroppen.


Detta hände mig för några veckor sedan. Jag hamnade djupt ner i ett av mina hål. Ett häl där jag känner mig totalt värdelös, där min instinkt är att jag måste fly för att överleva. Och jag återupplever chocken och skammen från något som skedde för mycket länge sedan.

Jag var nio år och var nyinflyttad på orten. Då och då fick alla flickorna i klassen stå framme vid frökens kateder och sjunga, medan hon spelade på en ganska ostämd orgel. Medna tjejerna sjöng fick killarna sitta i sina bänkar och rita. Fröken menade att killar inte kan sjunga.

Jag älskade att sjunga. Jag hittade ofta på egna sånger i ögonblicket, eller snarare, jag sjöng mina tankar, till exempel när jag stod framför spegeln och kammade mig på morgonen. Ibland fick jag roade kommentarer av omgivningen, för jag sjöng väl hellre än bra, men det fanns ändå någon form av kärlek i kommentarerna så jag fortsatte.
Mitt i en sång är det en av flickorna som säger: Fröken, jag vill inte stå och sjunga bredvid Charlotte, för hon sjunger falskt.

Fröken slutar spela på sin orgel. Det blir alldeles tyst i rummet. Allas blickar flackar mellan fröken, flickan och mig. Fröken tar ordet: Charlotte, gå ner och sätt dig och rita med pojkarna.

Därmed var jag befriad från sång.

Med högburet huvud och utan att visa några känslor gick jag och satte mig hos killarna och började rita. Jag viskade med dem om hur larvigt det var att sjunga. I själva verket var jag urledsen, skamsen och i chock. Jag som älskade att sjunga.
Det tog tio år innan jag sjöng nästa gång. Jag ville aldrig igen vara med om att blir förödmjukad på det sätt som fröken hade gjort. Aldrig igen. Jag ville aldrig mer få kommentarer om min sångröst, om att jag inte kunde sjunga. Så jag sjöng inte. Jag till och med bestämde mig för att fröken hade rätt. Jag kunde inte sjunga. Bättre då att tiga och inte visa det.

Då på workshoppen häromveckan åkte jag ner i det där hålet igen. Workshoppen handlade om att använda rösten. Jag såg det inte som något ”farligt” och var helt oförberedd på att jag skulle dras tillbaka till den där situationen i klassrummet för så länge sedan.

När workshopledaren med hög och gäll röst avbröt oss och sa: Ni gör fel! Kände jag starka obehagskänslor. Men jag fortsatte att vara med en liten stund till. Så började hon gå fram till olika personer och justera deras röster och rörelser. Och jag visste att jag inte vill utsätta mig för den där förödmjukelsen igen.

Så jag gick alltså ur workshoppen. Men jag valde ändå att vara kvar. Att inte fly, som jag ofta gjort, när jag ramlat ner i ett djupt hål. Jag var ändå nyfiken på vad som skulle hända, hur det skulle kännas i kroppen, ville försöka känna vad som hände i mig. Jag låg där ganska länge. Hörde workshopledarens kommandon (för mig kändes det som kommandon). Jag kände livet i min kropp och samtidigt kände jag mig så ensam och utelämnad. Efter en stund insåg jag att jag behövde sällskap. En annan kvinna deltog inte aktivt i workshoppen. Jag frågade om jag fick ligga bredvid henne. Jag låg där och grät. Hon höll om mig och lät mig gråta. Det kändes skönt. Hon accepterade mig precis som jag var. Efter ännu ett tag kände jag att jag längtade efter att få närhet och acceptans av en ännu viktigare person, Alexander. Jag sökte upp honom och han såg mig, såg att jag var en väldigt liten flicka och jag fick sitta i hans famn och gråta, hulka, som ett litet barn. Han tog emot mig och fem minuter senare kände jag mig lugn och trygg.

Jag kände att jag vågade följa min inre röst. Jag gjorde det jag behövde. Jag var ingen duktig flicka. Jag gick ut workshoppen, jag sökte närhet – jag bad om hjälp.
Dagen efter tackade jag workshopledaren, för att jag, henne ovetandets, hade fått möjlighet att undersöka ett av mina hål. 
Så frågan är: När vågar jag delta i en röstworkshop igen? Och vad händer då?

Related

workshop 5925929308948433854

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item