charlotterudenstam

Memory lane. Tonår i Långshyttan. En annan värld. En annan tid.

Jag själv den där dagen på Lången. De senaste dagarna har jag haft möjlighet att titta tillbaka. Långt tillbaka. Till min ungdomstid i ...

Jag själv den där dagen på Lången.


De senaste dagarna har jag haft möjlighet att titta tillbaka.
Långt tillbaka.
Till min ungdomstid i Långshyttan, en bruksort i södra Dalarna.
Av min kära pappa fick jag bilder jag tog som 15-åring i julklapp. Bilder som jag knappt sett sedan dess.
Jag blir Facebookkompis med flera av dem. En kär vän ringer mig - vi har inte pratat på 25 år. Nu och då knyts samman. En slags healing sker.



Jag tittar på bilderna jag tog på Långens is för 35 år sedan. Jag hade foto som fritt valt arbete på högstadiet. En dag fick jag låna pappas kamera och tog nästan en rulle bilder.
Det är bilder fyllda med tonåringar, där en del av dem i dag har blivit tunnhåriga, där andra fått hull runt höfterna, där livet satt sina spår i ansikten och kroppar och där finns de som sedan länge gått ur tiden.




Det blir som en ögonblicksbild från för länge sedan.
Då allt var möjligt för oss ungdomar.
Då vi inte visste vad livet skulle föra med sig.
Då drömmarna levde hos många.
Då vi var fyllda av vitalitet och livsenergi.
Då de vuxna hade väldigt lite koll på vad vi gjorde om och vad vi drömde om.
Förmodligen var lärarna de som hade mest hum.
Fast det var mest en hum.




Och så ser jag på de där bilderna i dag.
Jag minns inte alla ungdomarna tydligt, på Facebook får jag hjälp med namn på en del som fanns i min periferi, minnen fladdrar till, andra episoder kommer upp till ytan.

Det är som att den där tiden börjar vibrera i mitt minne.
Högstadietiden.
Då det var så mycket hjärta och smärta.
Så mycket hormoner i rörelse.
Så mycket relaterande.
Så mycket trevande.
Så mycket testande.
Så mycket gränsöverskridande.
Så mycket rädsla.
Så mycket förhoppningar.
Så mycket.
Så.
Mycket.
Ibland för mycket.



Jag kan börja minnas hur klasskompisar talade,
kan påminnas om deras kroppsspråk,
var de satt i klassrummet,
vem som hade moppe,
vem som fegade ur när vi pallade äpplen,
vem som var tystast av alla,
vem som skulle vara herre på täppan,
vem som var kär i vem,
vem som hade hunnit börja ligga,
vem som langade mellanöl,
vilka som rökte,
vilka jag hann vara kär i,
vem som var bäst i gympa,
vilka tjejer som alltid hade mens när det var gympa,
vilka som vägrade duscha,
vilka som spelade fotboll i LAIK,
vilka som inte räknades,
vilka jag såg upp till...
Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir bilden av den tiden … mycket tack vare bilderna som för upp 1970-talet till ytan.





Som den där vinterveckan när flera av oss jobbade på Skid-VM i Falun, med att sälja godis eller korv åt bröderna Liljeqvist.
Som sommarkvällar vid Rällingen.
Som att vara ute och gå runt bruket och frysa timme efter timme hellre än att vara hemma en vardagskväll.
Som kvällarna då vi samlades hos någon som hade föräldrafritt.
Som skolresorna till Stockholm.
Som kvällarna vi såg västernfilmer på Folkan eller Gotis.
Som att beundra personer som Karre som dök från högsta.
Som de större killarna som redan hade börjat jobba skift i verket.
Som killarna som körde med egna bilar.
Som korvkiosken där veckopengen räckte till en bricka pommes frites.
Som resorna till Borlänge där vi gick på bio och såg nyare filmer.
Som pizzerian i Säter, den första vi kände till och då Quatro Stagioni var en sensation.
Som när jag blev anklagad för att ha fuskat i skolan för att jag hade lärt mig precis hela samhällsekonomin utantill för att imponera på Jan Bobäck (det ordnade sig till slut).
Som sorgen när en kille gjorde slut.
Som första fyllan då stjärnorna snurrade på himlen.
Som resorna till Parken i Hedemora för att se Tomas Ledin och andra artister.
Som tjejerna som blev tonårsmammor.
Som tjejerna som stack till Stockholm direkt efter nian för att bli barnflickor och leta efter ett annat liv.
Som Bert Willborg som spelade vänstersträngad gitarr och var fullfjädrad journalist redan i tonåren.


Som jag som både älskade och hatade Långshyttan och som själv flyttade så snart gymnasiet var över.
Men här, på bilderna det ännu ett tag till dess.
Jag är mitt inne i en värld där Långshyttan och mina kompisar är centrum i världen.

Jag blir glad av att se de där rosiga kinderna.
Jag blir glad av att se leendena.
Och samtidigt kan jag känna sorg när jag vet att för somliga blev livet en nedförslöpa och för några orimligt kort.
Men om det vet vi inget här.
Vi är tonåringar.
Sugna på livet.
Tonåringar som lever, relativt bekymmersfritt.

Jag minns hur jag kom tillbaka till en fest, nästan tio år senare.
Jag träffade några av de där ungdomarna igen.
De flesta hade startat sina vuxenliv,
de hade familjer och små barn och gick till jobbet om morgnarna.
En av dem sa:
– Så roligt vi hade som tonåringar, nu är livet mest bara plikt.

Jag blev så sorgsen över att höra en 24-åring säga det, på fullt allvar.
Själv kände jag att livet blev roligare och mer intressant för varje dag.
Och så är det fortfarande för mig.
Kanske för att jag för det mesta lever här och nu. Och inte fastnar i minnena.
Var tid har sitt och jag är tacksam över att få göra den här reflektionen.
Tack alla som jag mött längs vägen:
Var och en av er har på sitt unika sätt bidragit till att jag är den jag är i dag.

Related

tonårstid 7137081346838155756

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item