charlotterudenstam

Söndagsläsning: Original sökes. Intro

  L una skriker, hon står på stranden och skriker. Höststormen viner och hon är ensam med de skummande vågorna. ...


 

L

una skriker, hon står på stranden och skriker. Höststormen viner och hon är ensam med de skummande vågorna. Hon skriker så hon tror att lungorna ska gå sönder. Hon skriker för sitt liv, för rätten till sitt liv. Hon skriker av förtvivlan över att hon så länge hållit sig själv tillbaka. Hon skriker av ursinne för att hon inte kunnat försvara sig. Hon skriker för att ta tillbaka sitt liv.

Hon skriker ömsom ordlöst, ömsom kommer långa haranger av hat forsande ur hennes egna djup.
Hon är så arg att hon nästan försvinner från platsen, hon känner inte vindarna, ser inte bränningarna. För upproret är starkare inom henne än i den yttre verkligheten.
Jag hatar er, jag hatar er, jag hatar er. Jag har rätt att leva mitt liv. Jag har rätt att leva mitt liv. Jag är vuxen nu. Ni kan inte göra mig illa längre. Nu säger jag nej, nej, nej.
Försök aldrig mer forma mig, säg aldrig mer att jag inte duger, kräv aldrig mer att jag ska prestera.
Det är befriande att skrika, att känna sin egen kraft, att bara vara ursinne.
Luna njuter av att hata, njuter av att okväda dem. Hon känner att där i sin ensamhet och där i all sin kraft så ger hon igen.
Hon tar inte mer kränkningar nu. Hon skiter i om de gjorde allt med goda avsikter.
Ni kan stoppa upp era goda avsikter i röven. Hur kunde ni vara så jävla korkade att ni inte fattade att ni kränkte mig. Satans idioter.

Det är som att hon ser alla idioterna stå på rad. Hon har lust att sparka dem, spotta på dem, slita dem i stycken, ge dem alla en plågsam död. Först i raden står mamman och pappan och sedan följer en massa andra idioter hon mött på livets väg.
Så jävla skönt det är att hata er och att rituellt döda er på stranden! Hon fäktar med sina armar och ben, hon sparkar, hon slår hårt ut med armarna. Den här striden finns det bara en som kan vinna – och vinnaren är Luna.
Luna känner hur hatet långsamt rinner av henne. Nu har hon visat sig själv att hon är den viktigaste i sitt liv. Ingen ska få komma i vägen för hennes möte med sig själv.
Nu känner hon den isande vinden mot sin kropp och känner gråten som väntat bakom ilskan. Tårarna sprutar ur hennes ögon, hela hon är sorg, hon känner hur kroppen mjuknar, hur hon blir till ett litet barn.
Mamma, pappa, alla, jag ville ju bara få vara jag. Jag ville ju bara att ni skulle tycka om mig för den jag är. Jag ville slippa låtsas vara någon annan. Jag ville slippa vara duktig för att få en kram. Nu står jag här naken och tar emot mig själv.
Välkommen hem Luna, gråter hon in till det förut så plågade barnet inom sig själv. Jag finns här alltid för dig. Du behöver inte göra något alls. Jag njuter av att du är. Min kärlek till dig är villkorslös.
Hon känner sig lätt som ett sandkorn när hon går bort mot bilen. Det är som att hon blivit av med hela sin packning i ett enda primalskri. Nu ska hon njuta av lugnet, av att rädslan har släppt, ända tills den tar tag i henne igen.


Text ur en opublicerad bok.
Läs gärna mina böcker

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 8.

Related

livet 861259427644054149

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item