Skamlös eller skamfri... eller skäms du lite ibland?

 Vill du också helst gå och gömma dig när du skäms?

Psykiatern och psykoanalytikern Johan Beck-Friis kom nyligen ut med boken ”Den nakna skammen”. Jag har ännu inte läst själva boken, men en intressant intervju med Beck-Friis i Dagens Nyheter.

Jag har ju skrivit om hur skammen hindrar oss, låser in oss, gör oss rädda, får oss att krympa som människor i min bok ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”. Johan Beck-Friis tar upp en annan del av skammen. Han menar att skamkänslor kan bidra till att vi människor utvecklar medkänsla.

Resonemanget verkar vara ungefär det här: Som barn kan du vara oerhört rädd att bli satt i skamvrån, att bli hånad, lämnad ensam eller att känna dig utanför gemenskapen. Barnet kan känna den här rädslan även om det sker i en lek. Leken – där en person kan ställas utanför gemenskapen – gör att barn kan lära sig känna medkänsla och känna förståelse för människor som utsätts för skam, hån och förödmjukelser i verkliga livet. Skammen hjälper oss på det sättet att bli en del av gruppen och Beck-Friis menar att skamförmågan har införlivats i våra gener för att skydda gruppgemenskapen enligt artikeln i DN.

Det får mig att börja reflektera över det rättvisepatos jag har drivits av så länge jag kan minnas. Jag har alltid tyckt att det har varit otillständigt när någon exempelvis på falska grunder anklagats för nåogt eller när någon blir orättvist behandlad. Jag minns när jag som nioåring stannade i skolan efter skoldagens slut och pratade med fröken om att hon inte skulle behandla en av mina klasskamrater illa. Jag har inte tidigare tänkt på att min medkänsla med min klasskamrat skulle kunna vara kopplad till skam. (Men nu tänker jag – om han råkade illa ut på felaktiga grunder, innebar ju det i förlängningen att detsamma skulle kunna drabba mig.) Jag kommer att tänka på ytterligare en episod, från nionde klass då vår lärare sa att vi måste kunna samhällsekonomi och jag läste på så jag kunde hela kapitlet utantill och citerade ordagrannt ut texten på provet. Jag var oerhört stolt över att jag verkligen tagit min lärare på orden. Så blev jag anklagad för fusk. Du kan ju gissa att jag var fallen från skyarna. Detta var för mig höjden av orättvist anklagande. Nu redde det tillslut ut sig… och jag slapp stå där med skammens rodnad på mina kinder.

I boken beskriver tydligen Beck-Friis just de här känslorna, hur skammen känns in på bara kroppen. Att den kan kännas som en klump i magen eller som blossande kinder. 

Vad som gör att vi skäms kan variera. Jag skäms exempelvis när jag är rädd att jag har sårat ellers svikit någon. Skam kan också utlösas av en felriktad anklagelse, ett hånskratt, av tystnad, av att inte bli sedd eller känslan av att göra bort sig.

 – Man passar inte in i sammanhanget och känner sig oönskad. Den djupaste skammen är att inte känna sig älskad, den allra djupaste skammen är att inte vara älskad, säger Johan Beck-Friis till DN.

I förhållande till min bok har jag fått smaka på skammen många gånger. Det allra vanligaste sättet – i förhållande till bokens ämne, lust och sexualtiet – att trigga igång det hos mig är tigande. Att folk liksom inte låtsas om ämnet överhuvudtaget, min bok, mitt engagemang, eller att de talar om det på ett lite nedlåtande sätt. Det blir allt lättare för mig att hantera, för jag inser att mycket av den skam som möter mig är andras projektioner och i dag kan jag ofta välja om jag vill skämmas eller inte. Men det har varit en lång process att nå dit.

Och hur skulle då Beck-Friis förhålla sig till den resa jag har gjort? Jag spekulerar lite grand utifrån artikeln i DN. Han gör en skilland mellan skamlöshet och skamfrihet, där det första är destruktivt. Skamlös är den som förnekar skam och skamkänslor och som saknar medkänsla. Skamfri är däremot den som har en mogen och bevarad förmåga att känna skam, utan att plågas av hämmande skamkänslor.

Jag känner att jag alltmer tillhör den senare kategorin. Läs gärna hela artikeln i DN. Den är väldigt intressant och jag kommer att fortsätta blogga om skam. Jag önskar en värld av skamfria människor som vågar leva ut hela sin potential!