charlottecronquist

Skakad.

Jag känner djup tacksamhet att detta scenario inte upprepade sig. Smärtan i att se mitt barn ligga på marken i smärta är svår att beskriva.(...

Jag känner djup tacksamhet att detta scenario inte upprepade sig. Smärtan i att se mitt barn ligga på marken i smärta är svår att beskriva.(Stella 10 dec 2006 kl 15.56)
 
Sitter i bilen på väg till stranden. Klockan är sex. 
Det är motljus. 
Och så hör jag ett klonkande ljud. 
Jag inser direkt vad jag har gjort. 
Jag har i långsam fart krockat med en cyklist jag alls inte såg.


Jag stannar bilen. Den går så långsamt att jag inte ens behöver bromsa. Jag befinner mig vid en cykelövergång och har inte sett cyklisten. Jag hörde bara ljudet och insåg vad jag hade gjort mig skyldig till. Jag hinner tänka: Nu blir det ingen simning för mig på Ribban i kväll. Sedan försvinner det snabbt. Bakom bilen sitter en svart man och ligger en blå cykel. Jag frågar hur han mår, ber om ursäkt, försöker få kontakt. Jag frågar om han blöder, om han har ont någonstans. Han säger att han har ont i knäet. Jag och ett par killar tar undan cykeln. 
En kille ringer efter ambulans. Den svarta killen, som jag tror heter Jean, sätter sig vid sidan av vägen i gräset. Han känner på sitt knä. Allt medan jag fortsätter att be om ursäkt, försöker få ge honom mitt namn, så drar jag upp hans byxben och knäet blöder ite.
Ambulansen kommer. Det är ingen fara med killen. Han kan gå. Cykeln är hel. Det är inte ens ett märke på bilen. Hans cykel tog i vänster fram på bilen och han föll framåt, rörde inte vid bilen, tog emot sig med både händer och knän förstår jag det som. 
Han hade stått vid cykelöverfarten och sett bilen i vänsterfältet stanna för honom och så började han cykla. Sedan kom jag som inte såg honom. Så det gick långsamt, från båda håll.


Jag skakar i hela kroppen. Jag minns när Stella blev påkörd bara ett par hundra meter härifrån. Hur vi åkte ambulans tillsammans. Hur hon blev opererad och vi stannade fem dagar på sjukhuset. Försäkringsärendet är fortfarande inte avslutat trots att det har gått tre och ett halvt år sedan det hände. När jag ser hennes ärr på knäet påminns jag om hur nära det var.


Jag står i en tunn sommarklänning i förkvällssolen och darrar i hela kroppen. Jag inser att det gick rätt bra. Jean, var inte illa skadad och jag kom undan med förskräckelsen (och en trafikbot). Jag känner mig så dålig för att jag var ouppmärksam. Jag kan inte skylla på något. Jag missade honom. 
Jag ringer Alexander som promenerar bort för att hämta mig. Jag vill inte köra bilen. Känner att jag darrar för mycket i kroppen. Jag skickar sms till Stella och berättar vad som hänt. Hon ber mig ringa. Det känns sönt att tala med henne.


Polisen kommer. En mer erfaren kvinna och en mindre erfaren man. Han får träna lite på mig. Jag får blåsa (tredje gången i mitt liv) och sedan blir det ett mindre förhör. Jag säger ungefär det jag skrivit här. Sedan berättar de att jag kommer att få en bot. Jag tar dem i hand.


Vi kliver in i bilen. Det har gått 45 minuter sedan jag korsade cykelövergången. Alexander frågar vad jag vill göra. Jag vill inte bara längre, jag vill bara hem. Jag darrar, jag skäms, jag är ledsen. Vi passerar McDonalds. Snart är vi hemma.


Nu tänker jag på hur surrealistiskt det kändes. Det är nästan som att både vara i och utanför mig själv. Jag bara fungerade. Jag sa som det vara. Jag visade min ånger. Jag bad om ursäkt. Jag gick tillbaka och slog på varningsbinkersen. Jag talade med killarna som ringde ambulansen. Jag försökte kommunicera med Jean. Han oroade sig för knäet. Han bär ut tidningar på morgonarna och undrar om han kommer att klara det i morgon. Snett över gatan ligger räddningsstjänstens lokaler. 
Bakom McDonalds ser jag ambulanserna. Killarna gestikulerar, säger att de står på andra sidan vägen, att de ser ambulanserna. Men det tar ett tag innan SOS-alarm verkar fixa det. Men det dröjer inte mer än några minuter innan de är där. Två stycken för säkerhets skull. En åker rätt snart. Och Jean är tveksam till om han ska följa med ambulansen. Jag vet inte vilket val hn gjorde till slut, för när ambulansen åker pratar jag med polisen.


Jag är så tacksam för att inget värre hände. Jag tänker att det var märkligt att jag inte sg honom. Jag håll nte på med mobiltelefonen, jag rättade inte till några glasögon, radio var visserligen på, men kanske felet var att jag efter en intensiv arbetsdag redan var på Ribban?


Det ska bli spännande att se vad jag lär mig av detta? Jag vill aldrig krocka med någon igen.

Related

ånger 7683922054752053868

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item