För första gången i mitt liv har jag tillbringat en helg med kvinnor. Det gav mersmak. Vi var tolv kvinnor som möttes på Mundekulla för at...
För första gången i mitt liv har jag tillbringat en helg med kvinnor.
Det gav mersmak.
Vi var tolv kvinnor som möttes på Mundekulla för att kvinnocirkla tillsammans.
När jag var på Musikfestivalen på Mundekulla i somras bytte Anne Solveig Elmberg och jag böcker med varandra. Hon hade skrivit en gul bok om
Kvinnocirklar. Bara färgen och omslagsbilden gjorde den oemotståndligt. Och jag sög i mig innehållet så snart jag hade kommit hem från festivalen.
Och så fann jag att Anne under hösten skulle ha en kurs för kvinnor som vill leda kvinnociriklar och naturligtvis hängde jag på låset. En inre röst sade mig att detta är viktigt för mig att göra. Och så blev det.
Jag vet inte om jag har skrivit det på bloggen tidigare, men jag har en rätt tråkig kvinnohistoria. Alltså mina erfarenheter av möten med kvinnor har varit… så där. (Inte alla, inte alltid, men somliga.) Och det har lett till att jag i perioder varit rädd för kvinnor och känt mig betydligt mer trygg med män. Med män har det varit raka rör, inget tjafs och inga viskningar bakom ryggen. Så jag kan konstatera att jag genom mitt liv känt mig mer sviken fler gånger av flickor och kvinnor än av personer av hankön. (Nu är det inte så att jag är bitter över det, det är bara ett konstaterande, jag menar att alla mina erfarenheter har lärt mig något, och min rädsla för kvinnor har successivt avtagit.)
Den här rädslan för kvinnliga svek har ändå inneburit att jag många gånger har varit på min vakt, jag har haft en rädsla att vara öppen, att vara jag. Ibland har det känts som att jag inte förstår den kvinnliga koden och jag har ännu inte drösar av väninnor, även om antalet kvinnor i mitt liv långsamt blir fler. Jag har också betraktats som distanserad av en del kvinnor jag mött, vilket är lätt att begripa, eftersom jag varit rädd att bli sviken av dem.
Numer ser jag en koppling mellan den rädsla jag har haft för kvinnor och rädslan för kvinnan i mig. Jag hade svårt att förhålla mig till mig som kvinna till för så där 10-15 år sedan. Jag levde mycket i min maskulina energi. Och det var väl det jag behövde.
Men nu pågår alltså ett utforskande av det kvinnliga. Och det känns som att jag börjar komma hem. Så för mig var det ett nytt steg att tillbringa en helg med kvinnor, trots att rädslan inte finns där längre.
Och att komma och möta för mig okända kvinnor var spännande. Den enda jag har träffat tidigare var Anne. Tio var för mig okända. Vi stod och väntade utanför matsalen på Mundekulla i fredags kväll, handhälsade och upprepade varandras namn. Vi var så där lite försiktiga som man är i början. Och i går strax före klockan fyra på eftermiddagen kramade vi varandra till avsked. Vi hade gått från att vara tolv enskilda individer, till att vara en grupp vars medlemmar tittade kärleksfullt på varandra. Vi hade hunnit njuta av varandras sällskap, att vara i det mjukt kvinnliga, vi hade lyssnat, pratat, skrattat, gråtit, sjungit, dansat, promenerat och gett varandra healing. Vi hade sett djupt in i varandras ögon och jag hade sett allt från ljus till sårbarhet.
Jag ser både fram emot att själv leda kvinnorcirklar, även om jag tänker vänta tills nästa år. Denna höst ska jag inte leda några återkommande saker. Denna höst är min deltagarhöst. Det är härligt att vara en i en grupp och inte alltid leda den. Tids nog kommer jag att bjuda in dig som är kvinna till någon av mina cirklar.
Nu ska jag bära denna helg nära mitt hjärta ett tag… och jag ser så mycket fram emot att vi ska träffas igen för att gå den andra delen av utbildningen om mindre än två månader.
Namaste!
Tack fina Charlotte.. så fint du har skrivit och det var så värdefullt att ha med dig i helgen.. du har mycket att ge och du kommer att göra det och det känns tryggt att det finns kvinnor som du som går ut med viktiga budskap och gör det tryggt att välkomna lust och liv.. Kram Anne
SvaraRadera