charlottecronquist

Bok: Nu vill jag sjunga dig milda sånger

”Jag tror att om vi bara lyssnar på oss själva så vet vi vad vi måste göra, sa hon dröjande. Och jag har kommit fram till att hur ont det ...



”Jag tror att om vi bara lyssnar på oss själva så vet vi vad vi måste göra, sa hon dröjande. Och jag har kommit fram till att hur ont det än gör, hur svårt det än är, så måste man lyssna. Vi måste leva våra liv.”


Orden är den äldre kvinnan Astrid i Linda Olssons fina debutroman Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Läs den du också!


Jag har känt ett motstånd mot att läsa Linda Olssons bok. Ibland har den bligat mot mig i pockethyllan på bokhandeln, men något har gjort att jag har gått förbi den varje gång. Ibland är det så med mig och böcker. Kanske för att folk för ofta säger att jag borde läsa den. Så den fick vänta.


Och nu har jag läst den. Det får jag tacka en svensk som läst den på sin semester på Coral Island Resort, för där låg den i den allmänna hyllan och den här gången talade den till mig. Men också denna gång så tvekade jag innan jag tog den. Och jag tvekade innan jag började läsa den. Kanske jag på något undermedvetet plan inte unnade mig att få den här läsupplevelsen? Eller så var det något helt annat.


När jag väl började läsa boken var det svårt att släppa den. Berättelsen om två kvinnor i mycket olika åldrar som valt att ”dö” vid en punkt i livet och som i mötet med varandra väcks till liv igen är… för mig … oemotståndlig.


Särskilt kär blir jag i berättelsens äldre kvinna, Astrid, som jag citerar i inledningen. Hon som stängde av sitt liv för så där 60 år sedan och sedan bara väntat på något… Som valt ensamheten, att stanna i fädernegården, som underkastar sig livet, men inte unnar sig att leva. Som liksom väljer att betrakta livet passera och samtidigt betrakta sig själv som mer eller mindre död. Det är något så stoiskt över denna Astrid. Trots allt har hon livsgnistan kvar, hon är kvar och i mötet med Veronica, som är så där 50 år yngre än hon själv och som själv bär en svår hjärtesorg så väcks hon till liv igen. Eller snarare, dessa två vinddrivna kvinnor väcker varandra till liv.


I mina ögon är det magiska livselixiret att de börjar berätta sina liv för varandra. För första gången tar de smärtan till ytan, för första gången delar de sorgen, smärtan, hatet, sveken, kränkningarna och i detta delande växer kärleken mellan dem, det byggs en bro mellan dem som ger dem fast mark under fötterna.


Jag har ingen större lust att gå in i detalj på vilka svåra erfarenheter de här kvinnorna har med sig i sina respektive bagage – jag vill inte ta läsupplevelsen ifrån dig – och för mig är det inte berättelserna som i första hand är det som fångar mig, utan det är kärlekens helande kraft – och de insikter som Linda Olsson låter den äldre kvinnan få.


Det är sällan jag gör understrykningar i skönlitterära verk, men med denna hämtade jg en penna, för att citaten kändes så viktiga. Jag väljer att citera en gång till, så kanske du kan ana varför jag tycker att tankarna som förmedlas i den här boken känns så viktiga:

 ”Jag kedjade fast mig vid det. Nu ser jag att jag i alla dessa år har väntat på att bli befriad fast det enda som någonsin bundit mig var de fjättrar jag smidde själv.” 

Blunda och läs de meningarna ett par gångar. Vad Astrid fjättrade sig vid är oväsentligt i sammanhanget. 


Vilka föreställningar, vilka val fjättrar jag mig vid? 
Och vilka fjättrar du dig vid? 
Och vad händer i det ögonblick du eller jag inser att fjättrarna är en illusion?


Kanske blir jag så fångad av Linda Olssons roman för att jag själv har reflekterat en hel del över mitt liv och mina livsval och vågat titta på jobbiga ögonblick och lyckats frigöra mig från en del av de där kedjorna (samtidigt som det gör mig medveten om att det finns fler att lösa upp, men var sak i sin tid.)


Jag kommer just att tänka på en dröm jag hade i slutet av mitt träningsäktenskap. Jag var en prinsessa som var fångad högst upp i ett torn. I det tornet hade jag suttit i åratal och det fanns bara en väg ut och den var låst. Där uppe satt prinsessan och längtade efter liv. En dag får jag en impuls och går ner för de vindlande trapporna och går fram till den tunga porten. Jag känner på dörren och inser att den är olåst och jag lämnar tornet bakom mig. När jag gått några steg så rasar tornet bakom mig.


En så tydlig bild av att leva i en illusion och av att jag själv var den som bildlikt hade låst in mig. Men just när jag drömde den fattade jag inte riktigt det. Insikten växte fram.
Så Linda Olssons bok både ger mig insikter, påminner om insikter och är ett så ömsint porträtt över kärlek som kan väckas mellan två kvinnor ur olika generationer.


Tack för läsupplevelsen!





Related

reflektion 518091573752970390

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item