charlottecronquist

Jag är naiv.

Igår skrev jag en statusuppdatering på Facebook som gick ut på: Heja Sonja . Och jag fick ilskna kommentarer. Jag blev förvånad över dem o...



Igår skrev jag en statusuppdatering på Facebook som gick ut på: Heja Sonja.
Och jag fick ilskna kommentarer.
Jag blev förvånad över dem och inser att jag är naiv.


I går talade jag med Johanna Wickström, som ordnar festivalen Islands of Peace senare i sommar. Hon vill skapa en mötesplats för fred på tre nivåer. Den inre freden, den sociala freden och freden mellan folk. När vi talar om fred väljer vi ofta att tala om det senare - alltså om kring, konflikter och möjligheter till fred.


Jag sa till henne att jag också bedriver ett fredsarbete, men att jag rör mig mest på den första nivån - inre fred och en del på den andra - social fred.





I går kväll blev jag påmind om hur lätt det är att finna konflikter. Hur lätt det är att välja ilska. Hur lätt det är att välja att bli kränkt. Hur lätt det är att tolka in mer än det som sägs i något som någon säger. Och jag inser att det finns mycket fredsarbete att göra. Väldigt mycket.

För en tid sedan mötte jag en kvinna som precis hade mött en annan kvinna för första gången. Kvinnan jag mötte, låt oss säga att hon hette Maria, talade om den andra kvinnan, låt oss säga att hon hette Anna, som en fiende. Maria kände sig djupt kränkt av Anna. När jag frågade henne hur det kom sig berättade hon ungefär följande historia.
Maria hade mött Anna som sa att ett problem med att prata om det som händer i Mellanöstern, är att om man säger något kritiskt om staten Israel så är det lätt att uppfattas som antisemit. Detta gjorde Maria rosenrasande. 

När jag frågade varför sa hon: Därmed säger Anna att hon är kritisk till staten Israel och därmed är hon antisemit. 
Jag försökte säga att det verkade inte vara det Anna hade sagt, utan att hon mer tog upp ett problem. Men Maria stod fast vid sin ståndpunkt. 
Då frågade jag varför hon valde att känna sig kränkt över att Anna eventuellt hade den åsikten? På vilket sätt hade Annas eventuella åsikt om staten Israel med Maria att göra? Då tittade hon mig i ögonen. Hon var verkligen urarg. Och nu har hon arg på mig för att jag kunde ställa en sådan fråga. 
Hon höjde rösten och sa: Du förstår inte. Jag är judinna. Vi blev förföljda och mördade under andra världskriget. När någon är antisemit så hatar de mig. Det är personligt.

Jag bad henne andas.

Och jag frågade igen: Varför väljer du att känna dig kränkt? Och hon svarade: Det är inte frågan om något val.... Och så fortsatte det. 
Hon blev allt argare. Hon höjde rösten mot mig. Plötsligt var det som att jag hade förvandlats till antisemit, för att jag ställt en fråga om hennes känslor och reaktioner. Det kändes obehagligt. Jag bad henne sluta, att inte använda den tonen mot mig och så småningom så klingade ilskan ut. Men själva frågan var omöjlig att beröra. 
Alltså: Om någon säger något som eventuellt kan tolkas som antisemitiskt så är denna person per definition en fiende i Marias ögon.

Och jag tänker: Så svårt det är det där med freden. Med freden på alla nivåer. Så svårt det är när det är så lätt att välja att känna sig kränkt. Så svårt det är om det är fler som är som Maria och alltså bär varje liten sned tanke om en person av judisk bör som en kränkning av ett helt folk, dem själva inkluderade.


Sonja twittrar för Sverige den här veckan. 

Hon skickade några tweets som, med viss ansträngning skulle kunna gå att tolka som ifrågasättande eller nedsättande om personer av judisk börd. Men det kräver en viss ansträngning. Och Sonja valde dessutom senare att be om ursäkt om någon hade tagit illa upp.  Det blev en mediastrom kring Sonjas tweets, de har till och med blivit riksnyheter. Och jag fick en liten dos av det på grund av min statusuppdatering på Facebook.

Vad skulle hända om vi valde att vända andra kinden till? Vad skulle hända om vi valde kärlek och glädje istället för att liksom ta chansen att bli arga och kränkta?

Jag är naiv, jag inser det. Jag visste inte att det var glödhett att skriva en sådan statusuppdatering. Den väckte ju på ett sätt starkare känslor än när jag blev bannad av en del personer för att jag talade i radio om Passion. Och jag undrar hur vi ska skapa ett bra fredsarbete? Vilka verktyg fungerar? Och jag är naiv att tro att fred är möjlig.


PS: För att vara tydlig - jag gillar alla sorters människor, oavsett kön, nationstillhörighet, härstamning, religion, ålder ... eller hur man nu vill dela upp det.

Related

världen 719082204903231695

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Bra skrivet! Många blir idag personligt kränkta för saker som inte har med dem själva att göra, mer än indirekt.

    Speciellt gillar jag ditt PS! Varför ska vi hela tiden dela in människor i svenskar, utlänningar, kvinnor, män, gamla, unga..? Vi är alla männsikor, människor som lever tillsammans (förhoppningsvis) på vår gemensamma jord.

    SvaraRadera
  2. Om du är naiv, Charlotte, så väljer jag att också vara det!

    SvaraRadera
  3. Jag är tydligen också både naiv och godtrogen. Men hellre det än dömande och trångsynt. <3

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam15 juni 2012 kl. 11:47

    Tack <3 

    SvaraRadera
  5. charlotterudenstam15 juni 2012 kl. 11:47

    Tack <3

    SvaraRadera
  6. charlotterudenstam15 juni 2012 kl. 11:48

    Tack, det värmer <3

    SvaraRadera
  7. Så här tror jag, Charlotte, för att man ska kunna gå vidare och så småningom släppa svåra känslor som de du beskriver kvinnan hade, så tror jag att man först måste få sina känslor bekräftade (validated). Annars känns det bara som att folk tycker att man ska trycka ner den ilska man bär på, att man inte har rätt att känna som man faktiskt känner. Och det vet vi väl alla hur extremt jobbigt det är när någon tycker att man känner "fel". Så i alla lägen är det inte bara att välja glädje utan ett långt förberedande arbete kan vara nödvändigt. Det kan ibland vara svårt att förstå hur starkt en annan människa känner och det är lätt att döma eller avfärda. Det är verkligen inget lätt problem. Och ett problem som jag tror behöver lösas individuellt med kärlek och omtanke om sig själv och andra. Fred kommer inifrån, från var och en av oss på denna planet. Vi kan vara goda exemple men vi kan aldrig tvinga någon att ändra sina känslor. Jag skriver just om fred i min senaste blog från tidigare i veckan. http://www.charlottebrady.com/blog.html

    SvaraRadera
  8. charlotterudenstam15 juni 2012 kl. 15:07

    Charlotte, det ligger mycket i vad du säger. Jag menar inte att man ska undertrycka sina känslor - men ibland kan det vara intressant att ta ett steg bakåt och reflektera över dem. Jag tar hem det och använder mig själv som exempel:
    Kan det vara fråga om automatiska reaktioner när jag får en stark känslomässig reaktion? 
    Kan det finnas ett annat sätt? 
    Är det något jag inte ser eller vågar se?
    Om jag stannar upp, andas och reflekterar, finns det ett annat val jag kan göra? Kan jag få förbi det automatiska och göra ett eget självständigt val?Jag tror också att det är bra att bli medveten om vad som är minerad mark i mitt liv. När håller jag för öronen och slutar lyssna? Vad är det jag inte vågar se eller höra? Vad händer om jag börjar göra det? Om jag öppnar ögonen och ser: Oj, jag har ett problem med... (vad det nu vara månde). Ibland har de insikterna, för mig, gjort ont... alltså att se när jag dömer, när jag överreagerar, när jag smiter från att känna något annat... Jag vet inte hur det är för andra, jag vet hur det är för mig. Jag tror att vi i många situationer kan välja - även känslor. Som du troligen vet vågar jag möta också jobbiga känslor... och när jag vågar göra det kommer jag ibland i kontakt med ett djupare lager... Alltså att ilskan kanske döljer sorg... Eller att glädjen är påklistrad... och gömmer begravd ilska. I det här fallet med Maria var det inte dags för henne att ta ett steg vidare. Och det är helt okej. Det intressanta var ju också att hon genom sin reaktion projicerade ut saker på mig... Alltså hon riktade ilskan mot mej... och jag kunde känna att den kedjereaktionen blev jobbig för mej att ta.Och för mej var det inte okej att någon skriker åt mig och ställer ilskna diagnoser på mig. Det kändes orättvist för mig, vid det tillfället (men det löste sig.)Jag är känslig för att bli "orättvist behandlad" och det är något jag behöver titta på.Den långa tråden på Facebook gör mig mest ledsen... jag vill fred och kärlek... och blir uppriktigt ledsen när någon fastnar i att se något annat. Och jag vet att det är "mitt". Det är en av mina ömma punkter och jag får titta på vad som ligger begravet under det. Därför väljer jag att inte säga mer i den tråden på Facebook.

    Så nu tar jag ett djupt andetag och känner anden i mig.

    SvaraRadera
  9. Ja, man är där man är och andra är där dom är... Att acceptera sig själv och andra, det är ju dit vi strävar. Alla klarar inte det. Då måste vi andra acceptera det. Jag håller så klart helt med om att man kan välja sina känslor. Du klarar det och jag klarar det men alla gör inte det. En del kommer inte att klara det under hela sin livstid. Det är inget fel på dom för det. Att bli anklagad och attackerad är förstås aldrig roligt men man vet ju att det händer för att man kommit för nära ett ömmande sår hos en annan. Det är sällan fruktbart med debatter om vem som har rätt och fel. Man kan säga vad man tycker men utöver det blir det bara utarmande tycker jag. Så jag förstår att du valt att inte säga mer i tråden. Ibland är det ju det bästa man kan göra, att låta människor vara. Sen kan man bara finnas där och låta de som är redo komma till en. Alla har sin egen väg och sin egen tidsram. Jag tror inte att någon tror något annat om dig än att du vill fred och kärlek. Nu har jag inte läst alla inlägg i tråden och inte särskilt noga, men jag tror inte att det var något som riktades mot dig som person eller ditt arbete. Jag tror inte heller att någon enda människa på jorden skulle säga att dom är emot fred och kärlek, det är ju bara det att vi alla har så olika uppfattning om vad det innebär... Och för att uppnå fred och kärlek måste vi gå beyond alla våra uppfattningar om vad det är.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item