Skuld. Dags att släppa taget.

Jag sitter i en meditation och ska få chansen att få släppa skuld.
Jag hör rösten som säger att skulden binder oss, är som band runt oss.
Och jag ser gamla rullband, sådana där som användes i bandspelare förr i tiden.
Jag har en ryggsäck fylld med gamla band.
Band som binder mig vid det förflutna.


Plötsligt ser jag bilder från orten som jag växte upp i och som jag lämnade som 20-åring. Orten som jag förknippat så mycket med skuld och skam.
Och det var som att mitt huvud fylldes av röster... röster som var inspelade på dessa gamla rullband. Och jag kände hur de tyngde mig. Hur de gamla skuldbeläggande orden har hållit mig fast.

“Du ska inte tro att du är något... “, “Du ska inte tro att... “ orden som ekar till mig förknippar jag mycket med Jantelagen. Ord som varit till för att trycka ner mig. Ord som varit till för att hålla mig på mattan. Ord som skulle göra mig så skuldtyngd att jag inte vågade se eller leva mitt ljus.
Det var som att alla de där negativt laddade orden kröp ut ur ryggsäcken och skrek åt mej. Som att jag hörde dem alla samtidigt och deras budskap var: Förbli liten! Förhäv dig inte! Vet din plats! Och så viskade de också om alla gånger jag gjort fel. När jag medvetet eller omedvetet varit taskig mot någon på något sätt. Och de ropade: Du ska skämmas, du ska skämmas... du ska skämmas...
Och jag kände: Nu räcker det. Jag vill inte höra de där rösterna igen. Jag har betalat min skuld. Jag kan känna tacksamhet över att jag är någon annanstans i dag. Jag vill inte binda min energi till något som är så gammalt och som egentligen inte har en del av mitt liv längre. De här rullbanden är gamla, förbrukade och döda. Men jag behöver aktivt döda dem, för att de ska sluta ha makt över mig. Och det kan bara jag själv göra.

Så jag sätter eld på ryggsäcken. Jag ser hur den brinner upp. Lukten från de gamla rullbanden är rätt äcklig, men det är värt det. Och till slut ligger den som en liten grå hög framför mina fötter.

Samtidigt känner jag en stickande känsla under mina fötter. Det känns som att de vaknar till liv igen. Det är lite obehagligt, men jag förstår att det kan göra lite ont att vakna ibland. Och när jag reser mig upp efter meditationen känner jag att jag står bättre förankrad på jorden. Och hur skönt det är att släppa kopplingen till de där gamla skuldkänslorna.

Nu kan jag gå framåt och våga känna alla dofter, känna livet fullt ut... och just nu har jag lust att känna doften av rosor.

PS: Det här med energiarbete och olika former av meditationer är verkligen kraftfulla verktyg. Det jag beskriver här är en upplevelse jag hade alldeles nyss och var en del av min medverkan i Energy Liberty Week som letts av Marie Ek Lipanovska. Vi är ungefär ett dussin kvinnor som under två veckor jobbar för att frigöra energi... och det har gett förbluffande resultat. Detta är bara ett exempel. Och vad jag hör är: Charlotte, det är din tid nu, att vara fullt ut … och varför begränsa dig till de 100%-en? Det finns säkert mer. Och det vill jag ta emot! Och Marie har en massa spännande på gång i Open Heart Community.

PPS: Jag har fått så många fantastiska erkännanden den här veckan... som gör mig trallande glad. Läs om vad några tyckte om radioprogrammet om Passion.