Love story #6
Bröllopsdag 9 juli 2008. Året är 2008. Alexander är med i teve och berättar om Vaginarts . Ett par dagar senare går vi miste om ett uppd...
Bröllopsdag 9 juli 2008. |
Året är 2008.
Alexander är med i teve och berättar om Vaginarts. Ett par dagar senare går vi miste om ett uppdrag som skulle ha försörjt oss resten av året.
Vi kopplar in advokat. Vi slickar såren. Länge. Vi förlorar.
Det tär på krafterna - men är ändå, så här i efterhand ett slags vägvisare.
Alexander använder en del av sin energi till att bygga en damm och jag funderar på hur jag ska kanalisera mitt engagemang.
Parallellt med vår relation har jag börjat bli vän med det faktum att jag är en kvinna. Jag tror det började redan 2004 då jag kom i kontakt med min inre prinsessa. Under åren som gått har jag börjat gå i kvinnogrupper, som ett sätt att läka mina relationer till andra kvinnor och till kvinnan i mig.
Samtidigt har Alexander det här alldeles speciella intresset för kvinnor.
Han älskar fittor. Han älskar verkligen kvinnokönet.
Jag har sakta med säkert blivit en del av vaginartsprojektet. Jag har skrivit - eller bearbetat - all text som finns på webbsajten och det har fått mig att allt mer reflektera kring min egen sexualitet och mitt eget förhållande till skam.
Det finns redan ett utkast till Ingen skam i kroppen och med jämna mellanrum tar jag ytterligare ett varv med det bokprojektet. Flera gånger är jag på väg att bara lägga ner det. Men varje gång det känns som att jag ska ge upp, så bara lägger jag manuset åt sidan.
Alexander får en förfrågan om att vara med i Tv3:s program Outsiders med ett reportage om vaginarts. Jag är minst sagt tveksam till idén, eftersom outsiders programidé är att porträttera människor som konstiga, som freakar rent av.
Så jag uttrycker min stora tveksamhet till att vara med. Med lång erfarenhet av att vara journalist i ryggen vet jag att det är möjligt att klippa fram nästan vad som helst ur ett material. Det går att klippa fram en knäppskalle. Alexander har ett behov av att möta världen med vaginarts - att så att säga gå i närkamp med skammen. Och kanske är det också så att han är glad över att uppmärksammas på detta sätt, att vaginarts blir mer än hans eget hobbyprojekt (även om han vid det här laget haft ett par vaginartsutställningar.) Hans entusiasm inför reportaget och hans vilja att dela detta med mig gör att jag till slut går med på att medverka.
Jag har hållit upp ett röka ett par månader, men veckan med filmteamet lockar mig tillbaka i fällan. Jag ser hur de riggar frågorna för att skapa sensation. Och innan inspelningen börjar tvingas vi skriva på ett kontrakt där vi ger TV3 carte blanche att använda materialet som de vill. Det känns inte bra. Men jag skriver på.
Dagen innan programmet sänds håller jag på att få psykbryt. Jag ringer runt till hela släkten och berättar att det ska sändas. All min skam, alla mina demoner kommer till ytan coh jag är rädd att bli förskjuten av alla jag älskar (utom Alexander då). Så jag ringer gråtande till mina barn (som är välmedvetna om att vaginarts finns och om programmet också, som jag minns det) och till mina föräldrar. Jag är beredd på det mesta. De tar beskedet lugnt.
Alexander meddelar också sin familj. Vi vill inte hamna i en situation där de får reda på det bakvägen. Vi vill våga stå där...
Och när jag ser programmet så känns det inte bra. Jag är med på ett hörn och framställs som den svartsjuka hustrun. Alexander beskrivs som en man som helst av allt befinner sig med en kamera mellan en kvinnas ben. För teveprogrammet hade vi ordnat en utställning, men väldigt lite av bilderna finns med. Fokus är liksom på et som kan te sig spektakulärt. Och reportaget om vaginarts ingår i ett program där den andra beståndsdelen är ett par som har sex offentligt. Det känns fortfarande jobbigt att tänka på det där för mig. Men jag tror att Alexander, så här i efterhand, är nöjd med att reportaget gjordes. (Dock har vi konsekvent tackat nej till nya propåer från Outsiders.)
Bara ett par dagar senare backar en stor uppdragsgivare från ett muntligt löfte om ett stort jobb, som skulle ha engagerat oss båda på heltid under flera månader. Vi hade redan jobbat i projektet i flera månader. Men, med endast en diskret hint från vd, och med helt andra kort på bordet (en annan officiell förklaring) så avslutas uppdraget.
Tillsammans är vi starka. |
Det är tungt. Oerhört tungt. Först förstår vi inte riktigt. Det är inte ett rent avslut. Utan det är uppskjutna möten och undanglidande svar. Alexander är den som snabbast förstår. Men trots advokathjälp går vi i ett slag från 100% täckning till kanske 30%. Så dyrt blev reportaget för oss.
Så Alexander börjar bygga en damm i vår trädgård. Jag kan fortsätta med mina uppdrag, men han har frigjort en hel del tid och lägger ner hela sin själ - och troligen också endel ilska i det projektet. Det blir som en läkning att vid sommarens slut (efter ännu en lång sejour i Grekland) låta de första fiskarna få äntra dammen.
Men vad ska vi hitta på att göra? Vilka positiva effekter kan omvärldens uppenbara rädsla för att kopplas samman till något som kan ha med kropp eller kön att göra?
Så hittar vi det. Eller det hittar oss. Vi blir tillfrågade om vi kan vara med som lärare på Ylva Franzéns erotikpedagogutbildning. Vi tackar ja och anmäler oss samtidigt till Lorenzo Stiernquists sexsibilitycoachutbildning.
För om vi nu, på lite olika sätt, känner ett stort engagemang för kroppen, kärleken, sexualiteten och relationerna... tja, då är det väl lika bra att utforska det ännu ett litet steg. Dimman börjar äntligen lätta.
Tillsammans är vi starka.
Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 57.