100 days of drawings. En hyllning till min dotter Maja.

I fredags presenterade min dotter Maja sitt exjobb på arkitektskolan, hennes arbete fick fint mottagande och hon strålade som solen.

Jag var inte närvarande på hennes stora dag, utan smög omkring på skolan några dagar i förväg och fick en specialvisning av Maja. Lyllo mej!

Jag är så stolt att jag nästan spricker. Maja går från klarhet till klarhet. På kort tid har hon fått 900 följare på instagram för hennes projekt majasbok – underbara underfundiga slagkraftiga bilder som utstrålar Majas energi…

Och så exjobbet som hon, innan det startade, verkligen oroade sig för. Starten hade kunnat vara bättre, för det tog väldigt lång tid innan hon fick besked om att hennes ämne var godkänt.

Längs vägen har hon, naturligt nog, ibland känt tvivel. 
Skulle det funka?
 Skulle juryn godkänna hennes arbete?

Ibland, när jag snackade med henne om exjobbet, kunde hon bli lite irriterad, för jag frågade saker som: 
Om jag berättar för någon vad ditt exjobb handlar om, vad ska jag säga då? 
Vad är din ”forskningsfråga”?

Samtidigt arbetade hon flitigt, varje dag i 100  dagar, med att skapa en bild om dagen och samtidigt läsa en massa om perspektiv, bild, hur vi ser bilder, hur vi låter hjärnan lura oss.

Tidigt hade hon bestämt sig för att göra ett helt analogt arbete, med papper och penna som bas – som ett sätt att göra den kreativa processen tydlig och samtidigt läste hon om andras kreativa processer.

Ungefär så här berättade hon häromdagen:

När man gör en snabb bild eller ett kort projekt blir man ofta nöjd med resultatet. Det kan bero på att det är ganska lite tanketid och på att det mesta av tiden ägnas åt att faktiskt göra bilden/projektet. Hur skulle jag kunna skapa den känslan i ett 100 dagar långt projekt? Hur skulle jag undvika att tänka, tänka, tänka och så göra på slutet? Jo, genom att bygga mitt arbete som många små arbeten, så jag bestämde mig för att min utgångspunkt skulle vara en teckning om dagen.

Det är ju så suveränt. 
Att GÖRA projektet istället för att TÄNKA det. 
Och så samtidigt följa sin egen kreativa process, mot allt mer komplexa bilder.

Jag går runt i Majas utställning. 
Det är en värld som öppnar sig. 
Där finns små blad med maskinskriven text (just det – ibland har hon använt en skrivmaskin, de finns fortfarande!) där det är möjligt att följa hennes upptäckter längs vägen.

Det har hänt att Maja ringt mig under våren för att prata om något av det hon kommit i kontakt med… som kvinnan (har tappat namnet nu) som visar hur vi ritar med tanken istället för att titta. 
Redan vid nio års ålder tappar vi förmågan att ”se” och så börjar vi rita med vänster hjärnhalva och skapar på så sätt bilder med till exempel felaktiga perspektiv.

– Mamma, läs hennes bok, så kan du rita bättre bilder, sa Maja, entusiastiskt. Och det kan bli ett sommarprojekt för mig. Kanske.

Så åtta timmar om dagen har Maja ägnat sig åt sitt exjobb. 
Och så där på fritiden har hon slappnat av med att rita sina underbara djur.

Det känns så privilegierat att möta denna unga, färdiga, mogna och fantastiska kvinna. Det är underbart att se hennes pojkvän Daniel röras av Majas skapande. En stor wow-faktor i det!

I fredags var jag alltså inte med. 
Det gör lite ont i hjärtat att jag inte kunde hylla henne samtidigt som de andra. 
Så glad jag blev över att mammas man, på sitt underfundiga sätt, skildrade examensfesten. Då kändes det nästan som att jag ändå var med.

Läs själv:

”På innergården till arkitekturskolan höll en gubbe en presentation av de nykonstruerade arkitekterna, en och en eller i grupp om de gjort ett gemensamt examensarbete. Var och en fick en ros och ett glas skumpa. Efter varje presentation klappade man händerna och tjoade. Efter 85 rosor och skumpautdelningar var jag öm i handflatorna och jag började misströsta.

Hade man glömt vår Maja? Så icke! När hennes namn ropades upp steg jublet.

Det märktes att hon var omtyckt på skolan.

När gubben hade prata klart så presenterades jurynas hedersomnämnanden med motiveringar och så klart var Maja en de som nämdes.

I motiveringen berömdes Majas koncept att rita helt för hand utan hjälp av dator. Endast penna, linjal och skrivmaskin hade hon använt sig av.

Även en möbelindustri i småland hade utsett Maja som stipendiekandidat tillsammans med några till.

Efter ceremonierna bjöds vi på skumpa och Maja presenterade sitt exjob.

Som sagt, Maja hade ritat för hand. Det hon hade ritat går inte att rita för hand men det hade hon gjort i alla fall. Verkligen fantastiska saker.  Man kunde se saker, former och mönster som inte fanns fast dom fanns ändå, eller om det var tvärt om.

Det var många människor och tittade på Majas arbete och de flesta imponerades djupt.”

Arbetet avslutade Maja med att göra tio stora bilder, 
som var och en tog dagar att göra. 
När hon skulle göra den sista riggade hon en kamera och fotograferade sitt eget arbete.

Av dessa tusentals bilder har storebror Albert gjort två filmer som ligger på Youtube.

En tvåminuters variant för den otålige 

och en tio minuters variant för den som verkligen 
ville se något som växer fram inför sina ögon. 

Jag rekommenderar dig att titta på den långa.

SUPERDUPERGRATTIS MAJA !

Gissa om jag är mallig över att få den här bilden i morsdagspresent.

PS: Maja har hunnit med väldigt mycket i sitt 25-åriga liv. Nu återgår hon till Arkitekturfabriken, företaget hon varit med och grundat och driver. Vill du köpa teckningar av henne... skynda på innan de går upp i pris. Du når henne via jobbet.