Hur ofta agerar du medberoende? Vem räddar du då? #djävulsdansen
https://lustochliv.blogspot.com/2014/10/medberoende-devilsdance-life.html
Jag ser SVT-dokumentären ”Djävulsdansens” tre avsnitt på raken. Den fokuserar på de hundratusentals människor i detta land som är medberoende.
På natten kommer starka bilder till mig, bilder av alla dem som levt i närheten av någon med ett beroende, som har kämpat, som har dolt, som har stått ut med lögner, som har stannat kvar, som har trott att de kan rädda och som kanske till slut har insett sin maktlöshet.
Jag ser bilder av smärtan i att se en älskad person gå ner sig i sitt beroende och samtidigt oförmågan (oviljan?) att välja ett eget liv.
– Jag har aldrig sett mig som medberoende, säger Märta Tikkanen, som levde i många år med sin alkoholiserade man Henrik och som beskrev deras kärlek i ”Århundradets kärlekssaga.”
"Medberoende är en sjukdom eller ett sjukdomsliknande tillstånd som uppkommer då en människa lever nära en mycket stark företeelse och inte förmår bearbeta denna företeelse så att hon kan integrera den i sin personlighet, utan anpassar sig till den."
Det är en scen i ”Djävulsdansen” som förföljer mig i natten. Pappan har långsamt supit ner sig och familjen väljer att konfrontera honom. ”Du får 48 timmar på dig att välja mellan oss och spriten.” Han reser sig från stolen, går ut ur rummet och försvinner ur deras liv. Sex år senare har han supit ihjäl sig.
Jag vet inte varför det är just den scenen som stannar. Kanske är det för att jag känner det många gör som stannar med någon som lever i ett missbruk: Jag tror det väcker skuldkänslor och den del i mig som vill rädda den som är illa ute. ”Men kanske om jag gör något till, kan jag rädda hen.”
Kanske är det egentligen maktlösheten jag konfronteras med. Som anhörig till en missbrukare av vad det vara månde är jag maktlös. Det är bara personen själv som kan välja sitt liv och sina handlingar. Alltså att genom teverutan se maktlösheten och se mannen som faktiskt väljer döden framför livet, det känns så fruktansvärt.
Kanske är det denna starka känsla som jag får bara av att titta på serien, som är en av förklaringarna till att många stannar kvar i dysfunktionella relationer? Alltså, känslan av: Men, jag kan vara den räddande ängeln, jag kan göra skillnad?
Eller kanske det också handlar om känslor av skam som väcks upp. Hur kunde jag stanna så länge som medberoende? Varför sa jag inget? Varför tillät jag lögnerna? Varför var jag så lättlurad? Och varför sa ingen annan något?
Jag minns på en arbetsplats där en medarbetare hade grava alkoholproblem. Inte förrän det kom en ny chef blev hen konfronterad och fick en behandling. I hens fall var det för sent, hen åkte hem och söp ihjäl sig i alla fall.
Jag har många gånger frågat mig varför jag inte agerade och mitt försvar var: Jag var yngst och nyast på jobbet… Så uselt försvar. Så jag vet verkligen hur det är att bevittna och inte agera. Rädslan för vad som skulle hända om det alla såg togs upp till ytan liksom.
Att välja att se medberoende som något som enbart är kopplat till någon annans missbruk, är kanske att göra det lätt för mig. För det går ju att så mycket medberoende i kärleksrelationer och i familjer. Skulle till exempel curlande föräldrar kunna ses som medberoende? Eller den som lever kvar i ett äktenskap som inte längre fungerar? Jag gissar att många har varit med om åtminstone små slängar av medberoende genom livet. Det har i alla fall jag.
Genom livet har jag också varit omgiven av allvarligare beroenden och medberoenden. I de allra flesta fall har det skett en vändning – genom att personen själv valt att inse sitt missbruk och söka hjälp. Men jag har också fått bevittna anhöriga som den hårda vägen fått lära sig att de är maktlösa, att de behöver släppa taget och att det som i det korta perspektivet kan se ut som räddningsaktioner, i praktiken har bidragit till att missbruket har kunnat fortsätta.
Jag är djupt tacksam för att tolvstegsrörelsen finns, både för personer med missbruk och deras anhöriga. Serien Djävulsdansen finns att se på SVT Play ett tag till. Se den gärna.
