Söndagsskolan: Ditt behov av att ha kontroll

Ju osäkrare du känner dig, desto större behov kan du ha av att försöka kontrollera tillvaron. 

Samtidigt blir en genomkontrollerad tillvaro rätt trist och ger lite plats för spontanitet.

Ett sätt att göra världen mer begriplig är att göra den mindre, att ruta in den och försöka kontrollera den. Du kan lägga in olika delar av livet och olika människor i olika fack. 

Du kan också sätta upp en rad regler för ditt beteende och förvänta dig andra ska bete sig på ett visst sätt.

Du kan omedvetet (eller medvetet) bestämma dig för vad som är okej och vad som inte är det och sedan bestraffa dig själv eller andra om någon bryter mot dessa (outtalade) regler.

Visst kan det vara bra att veta var nycklarna och trosorna ligger och vilken tid du ska vara jobbet. Men det är också vanligt att försöka kontrollera andra – och deras känslor.

Som ung var jag oerhört rädd för starka känslor. 

Jag blev livrädd och trodde jag skulle dö om någon blev arg på mig. 

Jag var rädd för att såra andra. 

Därför betedde jag mig på ett sätt som gjorde att jag hade (illusionen av) kontroll på andras beteende. Alltså, genom att göra saker försiktigt och se till att få eller ingen retade sig på mig, så kunde jag räkna med att de skulle vara snäll och hänsynsfulla mot mig. 

Jag trodde att jag kunde förhindra andras ilska genom att vara lydig.

Självklart är det omöjligt att helt kontrollera en annan människa. 

Även om du burar in någon i ett fängelse har hen tillgång till sina egna tankar. 

Dem kan du aldrig kontrollera.

Men känslan av att ha kontroll kan vara skön. 

Ju mer jag tittar på mekanismen kontrollbehov desto vanligare ser jag att det är. 

Det är som att jag är rädd att lämna något åt slumpen… för vad skulle då kunna hända?

Många är omedvetna om detta kontrollbehov. De märker inte ens att de har det. Men det kan smyga sig in lite varstans.

Charlotte kontrollerar livet

Barnen är små och jag har huvudansvaret hemma. Då och då åker jag på jobbresor och är borta en eller flera dagar. För att försäkra mig om att barnen får sjyst mat, så planerar jag matsedeln för familjen, anger var i kokböckerna recepten står, vad som behöver köpas in och vad som redan finns hemma. Barnens pappa har inga invändningar.

När jag en dag släpper taget och slutar göra matsedlar händer inget särskilt. Maken protesterar inte och de passar på att äta maträtter jag ändå inte gillar.

Matsedlarna var bara ett exempel på mina försök att kontrollera tillvaron. 

Jag var helt omedveten om att det skedde. 

Jag vill ju bara familjens bästa. 

Kanske var jag rädd att barnen skulle få mat som jag inte hade ”godkänt”? 

Bakom detta kontrollbehov fanns ju också detta: 

Jag ansåg att min sanning var den som skulle råda. 

Genom att kontrollera andra, försökte jag få dem att göra ”rätt”  - alltså på mitt sätt.

När jag slutade kontrollera så mycket blev livet mycket enklare. 

Jag kunde släppa taget mer och acceptera att andra gör på sitt eget sätt. Och jag behövde inte längre lägga mig i det.

Jag har sett föräldrar som vill kontrollera sina barns klädval långt upp i åldrarna. Eller som vill bestämma vilka kompisar barnen ska ha. Eller vilka fritidsintressen. Eller vilka ämnesval de ska göra.

Som jag ser det finns det en koppling mellan kontrollbehov och bristande tillit. Jag menar att det är ytterst välgörande att släppa en del på kontrollen… för då kan oväntade saker hända.

Din läxa:

Kartlägg hur ditt kontrollbehov ser ut just ni.

Charlotte Rudenstam är författare och coach, och vill bidra till att du blir en hundraprocentare.

Läs gärna boken 100% Charlotte - Ta ditt inre ledarskap