Veckokrönika: Vad gör jag för att historien inte ska upprepas?

När vi känner oss hotade av något, som av den flyktingström som rör sig över klotet i dag, då reagerar många med rädsla som tar sig många uttryck.
Stängda gränser, rasism, främlingsrädsla, en känsla av hot.
Men är det inte märkligt att vi, på sätt och vis, gör offren till förövare och placerar oss själva som offer. Stackars oss rika som ska ta emot alla dessa fattiga och hemlösa?
Jag kommer till ett franskt interneringsläger från andra världskriget och får en härlig smocka. ”Vad skulle jag ha gjort” är en av frågorna som hänger i luften.



Fransmän är ofta grundliga, så också på Site mémorial du camp des milles, det är inte bara det enda existerande interneringslägret från andra världskriget utan också en plats för egenreflektion. Vad kan vi var och en göra för att bidra till ett mer humanitärt samhälle? Vad gör vi när vi ser att krafter som verkar mot rasism, främlingsfientlighet och till och med folkmord börjar växa? Vänder vi bort blicken och blir därmed medskyldiga genom vår passivitet… eller väljer vi något annat?

Att gå genom utställningen gav mig kalla kårar. Jag kände de kalla vindarna från mellankrigstidens Europa då snaran långsamt drogs åt mot dem som ansågs mindre värda eller farliga för den tidens styrande elit. Den tid då människor längtade efter lag och ordning efter år av kaos och blundade för konsekvenserna och tillät det i dag ofattbara att ske.

Interneringslägret, under tiden fångarna bodde här fanns ingen uppvärmning.

Jag vandrar runt i den kalla byggnaden och fryser på flera plan. Jag ser bilder av intellektuella som internerats, jag ser bilder av dem som senare tog livet av sig för att slippa ännu värre dödar, jag ser bilder på barn som deporterades till Auschwitz, jag ser så många bilder av vad rädsla föder att jag till slut darrar som ett barn.

Minnesplatsen nöjer sig inte med att tala om folkmordet på judar, de pratar också om romer, om armenier och om tutsier, för att jag som besökare ska förstå att detta händer igen och igen.

Det är så skönt med en plats som tar ställning, som ställer raka frågor till mig som besökare, som kräver av mig att jag reflekterar över mitt eget handlande. Det går inte att gå därifrån oberörd. För detta handlar inte bara om något som hände för länge sedan, det handlar om något som sker varje dag, varje minut, rädslans skördar.

En tågvagn som förde många till en säker död i Auschwitz. I dag omgiven av lekande barn.

Låsta gränser, låsta dörrar, politisk retorik som får mig att sätta i halsen.

I utställningen finns tre filmer som skildrar folkmord och vägen dit på olika sätt. På den första sitter jag ensam i en kall sal. Jag kan inte värja mig när jag läser:

”Vad skulle du ha gjort? Titta för att förstå, förstå för att agera. Alla kan reagera, alla kan göra motstånd, var och en på sitt sätt.”

Det är ord och inga visor. Vad gör jag i dag, vad gör du i dag för att bidra till en värld där kärleken segrar?

Ett av många exempel på när vi låter bli att agera när någon är i fara. 

Note to self: Hur visar jag kärlek och medkänsla i dag?