Veckokrönika: Det ska vara primitivt på semestern. Eller?

Maten står i en kylväska utanför stugan.
– Ska jag sätta in den i kylskåpet?
– Det ska vara primitivt.
Hm, det ska vara primitivt i stugan?



Jag befinner mig på exotisk semester i en stuga utanför Luleå. Hit drogs vägen först för 14 år sedan. Fram till dess var det båt som gällde sommartid. Elen är dragen fram till grannhuset, men dessa stugägare tackade nej.

Kanske handlar det om lusten till det primitiva?

En kanske kvadratmeter del av en av stugväggarna är täckt av en solpanel. Till det finns något slags batterier och så kopplat till ett enkelt el-system, som inte fungerar med vanliga elprylar. Det finns ett usb-uttag som brukar sitta i bilar, som det går att ladda smarttelefonen i. 

Det är alltså fritt från traditionell el. Spis och kylskåp drivs med gas. Det finns kaminer som eldas med ved och koks i de olika stugorna. Vattnet hämtas i brunnet. Vattnet kokas till diskvarmt. Inget vatten slängs i avloppet – utan slängs ute i naturen. Kissar gör en i naturen och så finns ett torrdass.

Neråt bryggan, mellan två björkar spänns näten upp, som sommartid fylls med abborrar som sedan röks utomhus. På vinterisen går det att pimpla – abborrarna hittar dit, vilket brukar visa sig på den årliga tävlingen på långfredagen (om isläget tillåter).

Solen gassar mot stugväggen och dagsmejan får det att droppa. Jag tar en skidtur på isen den ena dagen, nästa dag blåser det kallt och folket i stugan börjar tala om att det nog kan komma upp vatten på isen. När jag går ner till vattnet ser det olika ut varje dag. Den gnistrande snön har förvandlats och jag frågar om det är vårväder. Nä. Så är det inte.

När jag kom var det alltså ljuvlig vårvinter och nu håller snön att förvandlas till sorbet, som att snön liksom förfaller under stövlarna.

Jag vandrar runt på isen, i sällskap med en trygg norrbottning. Han stampar i is och snö framför mig, för att visa att det är möjligt att gå, att jag inte kommer att trampa igenom. Jag inser att mina isvänner från Mellansverige skulle få spader om de såg mig just nu. Inga ispikar i sikte, bara mannen som stampar och hoppar på isen för att visa mig att det bär. Och jag går. 


Det blåser och jag får gissa om vattnet är på väg djupare in i vikten eller på väg ut mot havet. Jag gissar fel. Jag kan inte läsa av det. 

Vi går runt där på isen för att leta efter en del av bryggan som slitit sig loss under vintern. Den syns inte till. Vi går ända fram till kanten av det strömmande området, jag ser fritt vatten och känner mig modig och ställer mig så jag känner mig säker och inte känner mig dumdristig. 

I stugan sprakar det i kaminen. Värmen kommer emot mig. Det känns så skönt efter vintervinden. Jag hinner reflektera kring det där med det primitiva.

Å ena sidan sitter jag där i stearinljusens sken och å andra sidan når 4G ända hit ut och det går hur bra som helst att följa sociala medier från soffkanten.

Å andra sidan finns det så mycket praktiskt att fixa med här. Som att bära in veden, skotta bort snön, fundera på om den översnöade bilen kan grävas fram, se till så att elden inte brinner ut, hämta mer vatten i brunnen. 

Jag ställer mig vid kommoden. Det är ljummet vatten i en plastbalja. Jag tvagar min röksvettiga lekamen. Jag känner doften från kaminen i mina kläder och på min kropp. Jag kan lätt fantisera mig bort till en tid då det var än mer primitivt här.

Innan bilvägen gick hit ut. Innan mobilnätet nådde hit. Innan den största stugan var byggd.

­ – Men vi kan väl stoppa grejerna i kylen i alla fall, säger jag. Är det viktigt att det är primitivt?

Så startar processen att få kylskåpet att tända, att få igång gasen, och det tar sina tio minuter. Jag kommer att tänka på vad min farmor berättade om de första tvättmaskinerna, att de var nästan jobbigare att sköta än att tvätta för hand.

Jag börjar förstå att det primitiva ibland kan kännas lättare att handskas med än det lätt civiliserade. Där i brytpunkten kanske valet mot det primitiva är lättare, än hemma där vattnet rinner ur kranen och jag kan ställa mig under duschen precis när jag vill?


Kanske det är bra att leva närmare naturen lite då och då för att verkligen uppfatta och uppskatta vilka lyxiga liv vi lever här i Sverige nästan varje dag?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer