Veckokrönika: Att höra eller inte höra, det är frågan

I dag ska jag till audionomen och få min hörsel kontrollerad ordentligt.
Jag vet redan att jag hör dåligt i mellanregistret.
I en miljö med mycket ljud är det som att talet drunknar och jag står där som en professor Kalkyl och försöker lista ut vad som egentligen sägs.


De senaste åren har jag så många gånger varit med om att inte riktigt höra, jag har gissat vad som har sagts. Ganska ofta har jag gissat rätt, men då och då låter jag som god dag yxskaft.

Ofta skäms jag över att höra dåligt. Den där skammen verkar vara delad i flera bitar. Jag skäms över ”defekten” att inte höra perfekt. Jag skäms över att verka lite dum eller trög för att jag inte hör. Jag skäms när andra blir irriterade på mig för att jag missuppfattar, svarar fel eller ber personen säga vad hen sa en gång till.

Jag vet inte vad det är som gör att detta med dålig hörsel känns skamligt för mig. Jag har inga problem med att ha glasögon. Men kanske handlar det om den där känslan av att vara lite utanför i olika sammanhang, att känna mig rätt ensam vid ett middagsbord och rädslan att framstå som korkad. Kanske är det där skon klämmer ordentligt?

Jag har rätt många gånger varit med om att människor i min omgivning blivit irriterade när jag inte hör. Ibland har jag fått kommentaren: ”Om du bara anstränger dig skulle du höra.” Vad säger en då? Då är det så lätt att bli skammen, alltså att vara fel. Den känslan är oskön.

För mig ligger alltså hörseldippen i mellanregistret. Det är där mycket av talet är, det är där konsonanterna uttalas. Ibland känns det som att befinna mig i ett hav där jag hör vokaler, men där konsonanterna är sudda och så börjar jag gissa. Ganska ofta tar jag risken att gissa, eftersom min upplevelse är att omgivningen blir mer irriterade när jag frågar om.

Självklart är jag också känslig för när människor säger. ”Du hör ju inget…” Den typen av kommentarer gör ont, särskilt som jag anstränger mig mycket för att verkligen hänga med.

För mig är det ibland plågsamt att vistas på en större middag eller på en restaurang med hög bakgrundsmusik. Jag får koncentrera mig på den eller de som sitter närmast, luta mig fram, jag tror jag också tar hjälp av att se personernas läppar. Men ibland ger jag bara upp och tänker att det är en meditation att sitta tyst vid bordet och inte hänga med. Att bara vara. Att vara en del av gemenskapen även om jag inte är med i diskussionen eller samtalet.

Jag får en kallelse till ett av dessa audionomföretag. På kallelsen står det att det rekommenderas att jag tar med mig en anhörig vid besöket. Jag får synen på att den som inte hör perfekt är gammal, skröplig och förståndshandikappad. Jag känner mig kränkt.

När jag ringer upp företaget och frågar om formuleringen svarar de att när man har ett standardbrev så stämmer det inte på alla. Då föreslår jag att de har fler varianter på standardbrev. Jag får ett nytt brev av dem, där de har letat fram en gammal Tippex-flaska och suddat över just den meningen… Ja, de hörde uppenbarligen vad jag sa…

När jag var hos doktorn tidigare och fick remissen till audionomen talade jag en del om skammen kring detta med hörseln. Hen sa att det inte är ovanligt.

– Frågan är vad som är mest skamligt, att inte höra eller att ha ett hörhjälpmedel och faktiskt höra?

Frågan var klockren. Delar av mig tycker att det känns oerhört skamligt att öppet visa att jag behöver hjälp ibland, alltså att säga ja till något slags hörapparat. Jag vet att den här skamkänslan är omotiverad eller åtminstone bara lite motiverad. Jag tror att skammen kommer sig av brev av den typen som audionomföretaget skickar ut, som avslöjar synen på den som hör dåligt och också den typen av kommentarer som jag får när jag inte hör. Alltså att dålig hörsel är kopplat till dåligt förstånd, och då skulle själva apparaten bli beviset för att jag är lite ding.

Å andra sidan säger den mer logiskt tänkande delen av mig att jag, med hjälp av något hörselhjälpmedel, om det är ett sånt jag ska få, kommer att möta färre människor som blir irriterade, eftersom situationerna då jag gissar och gissar fel förmodligen blir färre.

Vid några få tillfällen har jag varit med om att någon talat riktigt vänligt eller liksom skojat på ett roligt och inkluderande sätt om min hörsel. ”Vi tar och viskar nu, Charlotte hör ändå inte när vi viskar och detta behöver hon inte höra.” För en gång skulle var det liksom positivt att jag har svårt att höra viskningar … såvida de inte viskas rätt in i mitt öra.

Varför skriver jag det här?

För att jag är trött på att skämmas över att jag hör dåligt och för att jag, uppenbarligen, är beredd att göra något åt det. 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Behöver du också hjälp med att hantera skam? Här är ett sätt.