Veckokrönika: Vem är jag när jag inte presterar?

I två veckors tid har min kropp protesterat.
Den har nyst och hostat, den har kräkts och mått illa.
Den har febrat och varit inflammerat.
Egentligen har den väl skrikit: Nu är du still i båten!
Tänk om den egentligen försöker säga: Charlotte, det räcker med att vara. Det går att älska dig som du är.


Inte vet jag om du är som jag, en sådan där person som genom livet varit övertygad om att jag måste prestera för att få kärlek och uppmärksamhet.

Många gånger har jag också fått bekräftelse när jag varit duktig och det har matat på beteendet.

Men under ytan har andra tankar legat och grott – och har under vissa perioder av livet haft större plats än annat: Förmodligen är jag värdelös om jag inte visar mig duktig, om jag inte presterar, om jag inte finns där för andra. Förmodligen är det superegositiskt att uppfylla mina egna behov eller be andra om hjälp. Förmodligen går jag inte att älska när jag är liten, klen och fruktansvärt oduktig.


Även om mycket av det där har släppt. Även om jag idag vet att jag är okej som jag är, även om jag inte längre är lika beroende av andras bekräftelse, även om jag idag mycket sällan känner mig som en bluff så händer ändå att tankar och känslor av den här typen passerar förbi mitt medvetande som små gråsvarta moln på himlen:

• Jag får dåligt samvete när jag är sjuk.
• Jag försöker ändå producera lite när jag är sjuk.
• Jag tror att jag är mindre älskad när jag är sjuk.
• Jag tror att andra blir arga och irriterade på mig för att jag är sjuk.
• Jag tror inte att det är tillåtet att bara vara, inte ens när kroppen skriker: Nu ligger du still.

Tankarna finns ännu där, som rester från en tid då jag trodde på dem. Och även om jag inte längre tror på dem, är de där och stör. Det är som att en del av mig, den jag kallar min inre kritiker eller inre domar, är där och hackar på mig, för att locka mig till prestation även i situationer där det vore förödande för mig att prestera.

Det är skönt att inte längre tro på mina tankar och att inte grotta ner mig i känslor av värdeläshet eller dåligt samvete. Det är skönt att veta att detta inte längre är verkligt, att det bara är spöken. Men dessa spöken kan ändå, för en längre eller kortare stund ställa till det för mig. Ganska ofta tar det en liten stund innan jag inser att jag ser eller hör benrangel som skramlar.

Jag möter förstående blickar. Jag möter medkänsla. Jag möter kärlek.

Jag gör det också när jag är sjuk. Ibland blir det till och med tydligare att det finns de som bryr sig om mig när jag är lite eländig. Då gäller det för mig att öppna famnen och ta emot det. Att jag själv kan omfamna att jag är möjlig att älska eller har ett existensberättigande också i de trötta stunderna.


Det går allt lättare, men det finns ännu, fortfarande en liten del i mig som inte tror på det. Som till varje pris vill kunna prestera för att förtjäna kärlek. Den lilla rädda delen ska jag hålla om nu... för om jag visar mig själv att jag är okej precis som jag är, då blir det också lättare att möta världen som mig. Oavsett skepnad.

För några år sedan hade jag inte kunnat skriva en text som den här. Jag hade skämts ögon ur mig för att öppet erkänna det som jag uppfattar som svagheter eller tillkortakommanden. I dag har jag en mer avslappnad relation till skam – och jag är så tacksam för att jag gett mig själv den möjligheten. Förmodligen är detta, kampen mot skammen, kampen för att känna att jag är okej som gjort att jag skrivit så mycket om skam ... och det är också därför jag coachar kring detta och har gjort några webbkurser för att göra det lättare att se vad skam gör med oss och hur det går att hantera.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

... och ibland är det extra viktigt med självkärlek.