charlottecronquist

Vad skulle hända om du slutade vara rädd för dina känslor?



Om jag frågar dig om du är rädd för dina känslor, så kanske du tänker: Vad sjutton menar hon?
Men tänk så här: Är det något du undviker att göra för att du är rädd? Eller rädd för att känna obehag, känna dig pinsam, känna dig arg?
I så fall är rädslan för dina känslor något som kan hindra dig i livet - och det finns hjälp att få.


Jag tror att rädslan för mina egna känslor är det som har hållit mig tillbaka mest i livet. Men det tog lång tid innan jag blev medveten om det. Jag trodde att det handlade om något annat. Eller så var jag helt omedveten om det här inre spelet.

En av de känslor som jag verkligen har fruktat är obehagskänslor. Bara tanken på att känna obehag har bildligen kunnat trycka ihop mig och jag har kunnat göra nästan vad som helst för att slippa utsätta mig för obehagskänslor. 

Jag har minnen hur jag som ung ibland håll för öronen och skrek när någon skulle prata om någon episod jag varit en del av, för att slippa höra det pinsamma personen skulle säga. Bara tanken på att någon annan berättade något som kunde få mig att framstå som pinsam eller löjlig var så stark att jag kände för att bara sjunka genom golvet.

När jag tänker på de episoderna i dag, kan jag göra det med ett leende. Och jag undrar varför jag förstorade upp mina tillkortakommanden så mycket. Tänk om jag bara hade kunnat le åt mig själv? Tänk om jag haft mindre krav på mig själv? Tänk om jag hade lärt mig att ha självdistans? Så mycket lättare saker hade varit för mig.


Jag fortsätter gräva i detta ett varv till. Låt oss säga att jag är inblandad i en konflikt. Jag är oense med någon om något. Då kan det smyga på mig en känsla av obehag, bara vid tanken på att jag behöver stå upp för mig själv - för tänk om den andre blir arg eller besviken på mig och reagerar starkt på det jag säger eller gör. Att möta den andra personens reaktion - eller känslor - kan väcka starkt obehag. Jag har ofta ryst bara vid tanken på att någon ska uttrycka att de är besvikna på mig. (Och det är fortfarande något jag måste andas mig igenom).

Och så kan det eskalera i den inre tankevärlden. Idén om att något jag säger eller gör, skapar en reaktion i någon annan, som i sin tur tar ut det på mig skapar obehag. Jag är alltså på något sätt dubbelt rädd för obehag - för vad som ska hända i mig och för vad den andre ska göra. Och för att slippa uppleva det obehaget har det, många gånger, hänt att jag har låtit bli att stå upp för mig själv, eller säga min mening.

Ett konkret exempel på det är att jag, från tonåren och framåt, har haft svårt att göra slut med killar och män, av rädsla för det här obehaget. Tanken på killens reaktion och det obehag den kan ge mig, har varit värre än att göra slut. Förstår du det absurda i detta? Jag är ihop med någon, jag börjar känna att känslorna för honom svalnar, att det inte längre fungerar och att det är dags att gå vidare, ändå dröjer det innan jag säger något, för jag vill varken möta en ledsen eller arg blick. Ibland har jag låtit en relation rinna ut i sanden, för att slippa säga orden ”det är slut”. Så rädslan för mina egen känslor och de känslor han visar har gjort att jag många gånger stannat kvar, tigit och lidit.

Det går så klart också att vända på det och reflektera över hur många gånger jag inte gått fram till någon jag varit intresserad av, av rädsla för att framstå som pinsam.

I situationer som handlat om attraktion, sexualitet eller relationer har jag alltså varit extremt obekväm med att göra något som kan väcka sådana känslor, antingen i mig eller där jag ser dem väckas i den andre.

Och samtidigt är detta i hög grad hjärnspöken. Det är inte farligt att känna obehag. Det är inte farligt att för en längre eller kortare stund uppfatta sig själv som pinsam. Det är inte farligt att vara rädd. Ofta är det nog precis tvärtom. Det är bra att känna känslor. Först då är det möjligt att sitta vid ratten i sitt eget liv. När jag stannar i obehaget en stund, upptäcker jag att det går över. När jag ställer en fråga trots att jag är rädd för den andres känslor, kan jag upptäcka att jag får ett ja.

Det händer fortfarande att jag är rädd för en massa saker, men det tar allt mer rimliga proportioner. Jag kan reflektera över de känslor som bubblar i mig, jag accepterar att de finns där, men allt mer ställan drunknar jag i dem. Det gör det faktiskt lättare att leva, på många sätt. Och framför allt ger det mig fler möten, fler öppningar och en större frihet.

Behöver du tillåta dina känslor mer? Behöver du släppa rädslor för att kunna njuta mer av livet? Då kan du möta mig, som coach eller i en kurs. För i förlängningen är detta en viktig dimension också i Lekfull tantra. Du kan läsa om det i boken. Eller gå vårens sista helgkurs i Stockholm om några veckor.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer



Related

livet 1775031152892702340

Skicka en kommentar Default Comments

  1. För mig tog det lång tid att komma på att känslor (och jag hade många) betydde något och var värda att lyssna på och ta på allvar. Känslorna, och inte bara tankarna och intellektet, hjälper mig framåt i livet. Är en del av mig, av livet. Både de positiva och de negativa känslorna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig. Och jag tränar på att inte definiera vissa känslor som bra eller dåliga. Även om det är svårt. Det är ett tankespjärn för mig - att liksom bara säga "känslor" utan att värdera. <3

      Radera
  2. Känner så väl igen mig i dig. Rädslan för att känna obehag, för att såra andra, stå upp för mig själv. Det har blivit lättare med åren. Även om känslorna finns kvar, men de är inte dramatiska längre och jag kan resonera med dem idag 😉

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gick ifrån att ha stängt av känslorna, för att jag var så rädd för dem, till att för en stund nästan drunkna i deras kraft, till nu, då det är mer balanerat.

      Radera
  3. Ja du. Nu touchar du på ett av mina favoritcitat av Sydney Banks, som lyder: If the only thing people learned was not to be afraid of their experience, that alone would change the world.

    Tror både du och han har rätt i detta. Att vi räds det vi känner ställer till det enormt för oss, på individ såväl som kollektivnivå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den kollektiva nivån är så klart också viktig. Kanske där det viktigaste hindret finns?

      Radera
  4. Det är så viktigt att först bli medveten. Först då kan vi skapa en förändring! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag coachar människor brukar jag ofta säga. "Det viktigaste steget är taget, du har blivit medveten om vad du behöver jobba med."

      Radera
  5. Jag skulle kunna skriva 1 km kommentarer men väljer att skriva att jag håller med dig.
    Rädslor för andras reaktioner är de värsta. Det gör att man inte är sann emot sig själv!!


    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item