När jag blev uppmanad att söka till Robinson

I maj förra året fick jag ett meddelande på Facebook som jag först trodde var ett skämt.
Jag blev uppmanad att söka till dokusåpan Robinson.
När jag gick den korta promenaden från stationen och hem fick jag upprepade skrattanfall. Jag som har snackat om att jag vill vara #kärlekskrigare i media. Skulle Robinson vara svaret på det?

Det var inget skämt. Det var en tjej med ansvar för castingen som hört av sig. Och det var just kärlekskrigaren i mig som var intressant. Och så tantra så klart.

Jag pratade med min sambo och min son. Båda tyckte att jag skulle skicka in ansökan. Det var ett formulär med massor med frågor. Massor. Det tog flera timmar att fylla i.

Jag kollade av att jag hade stöd av min närmaste familj. Det hade jag, i princip. Den äldre generationen tyckte så klart att jag var lite galen, men å andra sidan har de nog hunnit vänja sig vid att jag gör oförutsedda saker. Så det var skönt. Barnen skulle inte skämmas, oavsett vilken figur jag skulle kunna bli i Robinson.

Så nu var jag en av 4000 som sökte till Robinson.

Och jag tänkte att blir jag antagen, är det självklart att jag gör det. Så modig eller galen är jag.

Det var varma dagar i slutet av maj förra året. Jag åkte till produktionsbolagets hus i Värtan och blev intervjuad. I en halvtimme svarade jag på frågor. Det kändes roligt. Intressant. Och lite pirrigt.

Före meddelandet på Facebook hade jag aldrig tänkt tanken att vara med i Robinson. Jag hade sett några tidiga säsonger. Jag kände till öråden, kamperna, svälten, pakterna, det sociala spelet. Och jag var allvarligt nyfiken på vad det var som gjorde att jag var intressant nog att bli kallad till intervju.

Jag bestämde mig för att helt enkelt vara mig själv. Så det var jag.

En tid senare fick jag besked om att jag gått vidare till slutaudition.

Jag promenerade från Gärdets tunnelbanestation till Värtan. Det var stekhett. Jag visste inte vad som väntade mig, mer än att allt var topphemligt. Jag skulle slussas in i lokalen så att vi som var på slutaudition inte skulle möta varandra. Jag mötte en läkare, en psykolog, en kille som tog bilder på mig, ungefär som jag föreställer mig till brottsregistret. Och så var det dags att möta teamet. Det var de som skulle avgöra vilka av de 40 som skulle bli med i Robinson 2019.

Det var som att stå inför en jury som skulle avgöra mina kvalifikationer. Jag förstod att åldern var emot mig, att kärlekskrigaren var för mig. Jag insåg också att de ville skapa en mix av deltagare som skulle bli så intressant för tevetittarna som möjligt.

Jag kände mig pirrig och lugn på samma gång. Om jag skulle vara med på det här äventyret, skulle det vara som en slags bonus. Ett galet upptåg. En test av vad jag klarar. Jag skulle få se hur jag funkade i en grupp av tävlande människor. Jag visste att jag, som deltagare, var i filmteamets händer. De skulle avgöra vem jag blev inför publiken.

Jag visste precis vad jag skulle göra. Jag skulle helt enkelt vara mig själv. Det fanns ingen anledning att försöka vara taktisk, att spela någon annan än den jag är. Så hade jag ändå levt mina första 42 år och det räckte. Skulle jag vara deltagare i Robinson skulle de säga ja till mig.

Mannen som sitter mitt emot mig ler vänligt. Han ser mig. Han säger att alla vi 40 som kommit så här långt är fantastiska, som älskade, och även om jag inte kommer med är jag fantastisk. Det är mer en fråga om att få en bra mix, än en bedömning av varje enskild deltagare. Ungefär så minns jag det. Som att jag, oavsett utfall, var okej. Det var en pedagogiskt bra början på mötet med juryn. Jag tittade alla i ögonen. Några såg vänliga ut, några såg skeptiska ut. Jag lekte med tanken att några hade rollen att vara bad guys och några andra skulle vara good guys.

Den första frågan handlade om kärlekskrigaren, sedan kom frågor om tantra, och frågor om jag verkligen ville detta. Jag berättade att pirret och skrattet som gurglade i mig, var det jag gick på. Min inre kompass hade sagt ja och jag litade på den.

Jag sa inte att jag hett önskat detta i hela mitt liv. Jag hittade inte på något. Däremot tror jag att jag sa att jag börjat motionera mer, för att känna mig mer i form inför en eventuell resa till Fiji.

Jag darrade lite lätt i kroppen när jag kom ut i försommarvärmen igen. Inom en vecka skulle jag få besked om jag skulle tillbringa delar av hösten i en annan världsdel.

Sammanlagt pågick den här processen under en dryg månad. Jag svarade undvikande på frågor om uppdrag under hösten. Det var sträng sekretess kring Robinson och jag fick bara berätta för mina närmaste familj och eventuell arbetsgivare. Det var inte helt lätt att vila på hanen kring mina uppdrag. Men det gick vägen. Jag sa inget.

Ungefär vid midsommar, för precis ett år sedan, fick jag ett mejl som på en rad sa att jag inte blivit antagen till Robinson. Meddelandet fyllde mig med blandade känslor. Å ena sidan, ett äventyr mindre. Å andra sidan, sju veckor av mitt liv som jag inte behöver ljuga om, resor som inte behöver ändras, uppdrag, som löper på…

Så här ett år senare, när Robinsonsäsongen är sänd, och jag inser att jag känner vinnarens pappa, känns det ännu som ett härligt äventyr. Även om jag inte kom med. Bara det faktum att någon letat upp mig, att jag blir kallad till audition, att jag går vidare, att jag är en av 40. Det är snyggt av en kvinna som nästan är sextio :)

Och ja, det finns fortfarande tankar i mig som handlar om att det behövs en kärlekskrigare i medierna. En person som sprider kärleksbudskap. En person som jag. Men jag behöver kanske fundera lite mer på i vilka samma hang en kärlekskrigare gör sig riktigt bra. Det kanske inte är på en svältkur i Söderhavet?


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer