Resan till Callian: Att möta mitt förflutna i ögonblicket
https://lustochliv.blogspot.com/2019/07/resan-till-callian-att-mota-mitt.html
Tänk att återvända till det som varit ett av livets stora äventyr.
Att leva ett år i Frankrike.
Nu kommer jag till byn norrifrån, tillsammans med min partner. Jag ska introducera honom till en viktig del av mitt liv.
Vi far söderut från Danmark, genom ett Europa som inte längre är lamslaget av hetta. Varmt, javisst, men det är inte som att resa genom en ugn.
Vi blåser igenom Tyskland och fram till Grenoble. Men sedan väljer vi Route Napoleon och resan ändrar tempo. Vi börjar se de franska Alperna. Det är hårnålskurvor och svindlande utsikter. Det är små franska städer som badar i sol. Vi tar en kaffe vid ett torg… och jag känner tacksamhet över att vara i den här delen av Frankrike för första gången på många år.
Det finns ett mål. Det är den lilla byn Callian som ligger tre mil nordväst om Cannes. En by som ligger på en liten kulle, med ett slott som syns på flera kilometers håll. En by med anor från många århundraden. Byn där jag levde med man och två små barn läsåret 1991-1992. Hur kommer det att kännas att komma tillbaka nästan trettio år senare?
Nu vill jag visa den här delen av mitt liv för min partner. Det känns viktigt, vackert, spännande och lite pirrigt.
Jag har inga kontakter i byn. Den har mer varit som en hägring. På väggen hemma i lägenheten i Bromma finns en tavla av Gunnar Zätestam. Den föreställer byn på natten, sedd ifrån dalen nedanför. När jag tittar till på den händer det att minnen kommer i dagen som att tavlan viskar något till mig, men för det allra mesta är den tyst
Gunnar bodde i byn vid den tiden. Då och då gick han uppför backen till vårt hus, som hade kärsbärsträd och olivlund och som vette mot grannbyn Montauroux. Han stannade gärna och åt en bit. Men oftast såg jag honom stå vid byns lill torg, ett stenkast från kyrkan och det lilla vattenfallet. Där målade han på en tavla som föreställde platsen. Jag tror att folk hade sett honom stå där så mycket, att han nästan blivit som en del av torgets fasta punkter. Det var en tavla jag gissar att han ägnade decennier. Detaljrik. Jag vet faktiskt inte om den någonsin blev klar. Också min tavla tog säkert tid att måla - men eftersom det är ett nattmotiv, så finns det också mycket svart yta och förmodligen tog det honom betydligt kortare tid att bli nöjd med den. Om jag minns rätt finns Gunnar numera i Sverige nu, men helt säker är jag inte.
Byn är sig lik, även om det skett förändringar, som att restauranger bytt ägare och nya affärer har kommit till. Vi passerar huset där jag en gång bodde. Än har jag inte stannat till där, men det ska ske innan vi vänder mot Sverige igen. Vi går till skolan, jag visar förskolan, och andra detaljer från det som en gång var min by.
Slottet står så klart kvar. Medeltidsgatorna utan biltrafik. Känslan av att människor har levt här i mer än tusen år. Riktigt hur länge byn har funnits vet jag inte. Men det är länge. Mitt liv, min levnadstid, är bara som en sekundblinkning i evigheten.
Ändå är det nästan ett halvt liv sedan jag bodde här. Det är så ofattbart att tiden gått så fort. Som att jag nyser och så har trettio år gått.
Vi åker och handlar på stormarknaden vi brukade handla på då. Ostdisken har flyttat några meter. Men annars är det inte väsentliga skillnader. Jag känner igen mig. Jag trivs när jag väljer bland ostarna. Franskan kommer tillbaka. Mitt tidigare stora ordförråd aktiveras. Det är en härlig känsla.
Vi blåser igenom Tyskland och fram till Grenoble. Men sedan väljer vi Route Napoleon och resan ändrar tempo. Vi börjar se de franska Alperna. Det är hårnålskurvor och svindlande utsikter. Det är små franska städer som badar i sol. Vi tar en kaffe vid ett torg… och jag känner tacksamhet över att vara i den här delen av Frankrike för första gången på många år.
Det finns ett mål. Det är den lilla byn Callian som ligger tre mil nordväst om Cannes. En by som ligger på en liten kulle, med ett slott som syns på flera kilometers håll. En by med anor från många århundraden. Byn där jag levde med man och två små barn läsåret 1991-1992. Hur kommer det att kännas att komma tillbaka nästan trettio år senare?
Nu vill jag visa den här delen av mitt liv för min partner. Det känns viktigt, vackert, spännande och lite pirrigt.
Jag har inga kontakter i byn. Den har mer varit som en hägring. På väggen hemma i lägenheten i Bromma finns en tavla av Gunnar Zätestam. Den föreställer byn på natten, sedd ifrån dalen nedanför. När jag tittar till på den händer det att minnen kommer i dagen som att tavlan viskar något till mig, men för det allra mesta är den tyst
Gunnar bodde i byn vid den tiden. Då och då gick han uppför backen till vårt hus, som hade kärsbärsträd och olivlund och som vette mot grannbyn Montauroux. Han stannade gärna och åt en bit. Men oftast såg jag honom stå vid byns lill torg, ett stenkast från kyrkan och det lilla vattenfallet. Där målade han på en tavla som föreställde platsen. Jag tror att folk hade sett honom stå där så mycket, att han nästan blivit som en del av torgets fasta punkter. Det var en tavla jag gissar att han ägnade decennier. Detaljrik. Jag vet faktiskt inte om den någonsin blev klar. Också min tavla tog säkert tid att måla - men eftersom det är ett nattmotiv, så finns det också mycket svart yta och förmodligen tog det honom betydligt kortare tid att bli nöjd med den. Om jag minns rätt finns Gunnar numera i Sverige nu, men helt säker är jag inte.
 |
| Gunnar Zätestam i Callian i augusti 1977. Foto: Lars Säfström |
Byn är sig lik, även om det skett förändringar, som att restauranger bytt ägare och nya affärer har kommit till. Vi passerar huset där jag en gång bodde. Än har jag inte stannat till där, men det ska ske innan vi vänder mot Sverige igen. Vi går till skolan, jag visar förskolan, och andra detaljer från det som en gång var min by.
Slottet står så klart kvar. Medeltidsgatorna utan biltrafik. Känslan av att människor har levt här i mer än tusen år. Riktigt hur länge byn har funnits vet jag inte. Men det är länge. Mitt liv, min levnadstid, är bara som en sekundblinkning i evigheten.
Ändå är det nästan ett halvt liv sedan jag bodde här. Det är så ofattbart att tiden gått så fort. Som att jag nyser och så har trettio år gått.
Vi åker och handlar på stormarknaden vi brukade handla på då. Ostdisken har flyttat några meter. Men annars är det inte väsentliga skillnader. Jag känner igen mig. Jag trivs när jag väljer bland ostarna. Franskan kommer tillbaka. Mitt tidigare stora ordförråd aktiveras. Det är en härlig känsla.
Jag backar lite. Vi har stannat till längs Route Napoleon, vi är i den vackra staden Sisteron med slott och försvarsanläggning på höjden. Jag tar fram min airbnb-app för att se vart vi kan bo om natten. Självklart vill vi bo i Callian. Jag hittar en annons jag inte sett tidigare. Det är osannolikt billigt. Bara drygt 300 kr natten. Så jag tar kontakt med värden och några minuter senare svarar han att vi är välkomna. Jag ser på adressen att huset ligger lite norr om byn, på vägen mot bergsbyn Mons. När jag bodde i byn bodde jag också på norra sidan. Men närmare byn.
Vi kommer till ett hus som vetter mot naturen. Det är tyst och stilla. Cikadorna låter. Ekar. Lavendel. Jag är framme. Dofterna som slår emot mig. Värme i hjärtat. Och jag hoppas att min partner också ska uppskatta platsen där jag var med om att min son började skolan och där min äldsta dotter började i förskola och där både talade flytande franska efter bara några månader. Detaljer ur livet som hade försvunnit ur minnet kommer till ytan. Nu ska jag fortsätta utforska nuet. Tillsammans. I lugn takt.
Vi kommer till ett hus som vetter mot naturen. Det är tyst och stilla. Cikadorna låter. Ekar. Lavendel. Jag är framme. Dofterna som slår emot mig. Värme i hjärtat. Och jag hoppas att min partner också ska uppskatta platsen där jag var med om att min son började skolan och där min äldsta dotter började i förskola och där både talade flytande franska efter bara några månader. Detaljer ur livet som hade försvunnit ur minnet kommer till ytan. Nu ska jag fortsätta utforska nuet. Tillsammans. I lugn takt.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
