Tror du att du passerat bäst-före-datum som attraktiv kvinna? Tänk tvärtom. Det kanske är nu det börjar.

 

När jag klev ur äktenskapet som 42-åring var jag rädd. Skulle jag förbli ensam i resten av mitt liv?

Jag hade hört många säga att kvinnor förlorar sitt marknadsvärde före 50, så skulle jag hitta en ny karl var det bråttom. Jag undrade oroligt om någon skulle finna mig attraktiv.

När jag klev ut mitt andra äktenskap som 55-åring var rädslan inte längre där. 

Vad hade hänt på de där femton åren? Vad hade tagit bort rädslan?

När jag sår kärlek inuti mig, när jag ser mer kärleksfullt på mig, så är det också mycket lättare att se på världen med mer kärleksfull blick.

Det finns så många idéer om kvinnor och attraktion, om kvinnor och kärlek, om kvinnor och ålder, om kvinnor och sexighet, om kvinnor och värde, att det är lätt att bli snurrig i huvudet av att lyssna på andra.

Självklart är det lätt att tro på många av de här idéerna och att underhålla dem. Den som tror att värdet försvinner vid ett visst klockslag, kan lätt göra det till en självuppfyllande profetia.

Det är kanske detta, den skrämmande tanken att få leva ensam, som gör att många stannar i relationer som redan pågår på övertid?  Att vara ensam, är, åtminstone för vissa, ett värre öde än döden.

För mig var den första skilsmässan ett stort misslyckande. Jag hade inte lyckats med det jag föresatt mig: Att leva i ett äktenskap tills döden skilde oss åt. Jag hade efter moget övervägande beslutat mig för att gå, eftersom det kändes som att det inte riktigt fanns plats för mig att vara mig inom äktenskapets ram. På slutet kändes det som att jag kippade efter andan, och behövde andas i frihet för att inte gå under.

Och så hade jag hört andra tala om den där tidsfristen, det där om att kvinnor efter femtio inte längre är attraktiva. Det gjorde att jag behövde testa om det stämde. Som singel började jag testa om jag var fuck-able- och det var faktiskt inga som helst svårigheter att få ligga. Oron var tillfälligt stillad.

Under åren som gått sedan den första skilsmässan för snart 20 år sedan, har jag ägnat mycket tid, energi och kärlek åt att resa inåt, åt att bygga min självkänsla, min självkännedom och en känsla av värde. Lite i taget tog jag makten i mitt eget liv och insåg att jag inte behöver tro på de idéer som finns om kvinnors värde och att jag definitivt inte ska föra dem vidare.

Så stod jag där igen, efter att ha lämnat den andre maken. Den här gången kändes friheten mycket skönare, även om själva skilsmässoprocessen var betydligt tuffare på det känslomässiga och ekonomiska planet.

Något hade förändrats inom mig. Jag hade en tydligare bild av vem jag är. Jag kände mitt värde. Jag var mindre beroende av att bli bekräftad av andra. Dessutom hade jag lärt mig så mycket om min kropp, min lust och min sexualitet, att jag visste att det inte skulle bli svårt att få ligga, när det var vad jag längtade efter.

Det är detta som jag tycker är så viktigt att förmedla:  Jag kan se en tydlig koppling mellan självacceptans och självkärlek och att må bra och ta modiga beslut. Dessutom har jag upptäckt att när jag har förmågan att gilla mig själv, så är det så mycket lättare att ge kärlek till och känna kärlek till andra. 

Min övertygelse är att mina möten med mig själv sår frön till mina möten med andra och med världen. När jag sår kärlek inuti mig, när jag ser mer kärleksfullt på mig, så är det också mycket lättare att se på världen med mer kärleksfull blick.

Resan till att se på världen inifrån och ut, snarare än oroligt vänta på andra bekräftelse, alltså att se livet utifrån och in, har förändrat mitt liv. Samtidigt ligger det, i mitt fall, mycket hårt arbete bakom att lite i taget se vad jag fått med mig i livet, till exempel värderingar, och så arbetat för att förändra mina attityder både till mig själv och till andra.

Jag är också medveten om att det finns vissa risker med att göra en inre resa. En av dem är att fastna i det inre, att bli självmedveten och självupptagen och tro att världen snurrar kring en själv. Förmodligen var jag det under perioder, eftersom jag var så upptagen av att söka och finna svaren inom mig. 

Min resa kommer att fortsätta i hela mitt liv, jag är nog aldrig klar. Men det är skönt att nu kunna höja blicken mer, och se mer av världen runt mig och människorna runt mig. För det behövs så mycket kärlek.

Min väg gick med andra ord från att oroa mig för att sakna värde som kvinna och sexpartner, till att lite i taget inse att jag kan ta hand om värdet själv. Och när jag är trygg i mig själv så utstrålar jag det till världen också.

Sådana resor… från osäkerhet till trygghet… bjuder jag in dig till.

Dessutom, har jag upptäckt, är detta att kvinnor förlorar attraktionen vid 50 så fruktansvärt fel, det stämmer helt enkelt inte. Om det är din upplevelse, fundera på om du bidrar på något sätt. För jag menar att din attityd spelar roll. 

Om du signalerar till omvärlden att du är värdelös och oattraktiv, så kommer många att se dig så. Om du signalerar att du har ett värde, är trygg och attraktiv, kommer många att se dig så. Att gå från det ena till det andra är kanske inte lätt, men jag har gjort det. Kan en osäker kvinna som jag göra det… ja då tror jag att väldigt många kan det.

Välkommen till en värld, där du tar plats för att vara du, inifrån och ut - med kåthet och allt!

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer