Isberg: Kan du älska också den som blivit tilltufsad av livet?
Jag har just läst de sista skälvande orden i hans debutroman ”Isberg” och jag är imponerad, något som stärks av efterordet.
I slutet av 1900-talet fick jag i uppdrag att skriva en jubileumsskrift åt Marknadsakademin vid Stockholms universitet. En av de personer vars masteruppsats jag mötte var Niklas. Som jag minns det handlade den om varumärkesannektering.
År senare hade jag en kortare kontakt med Niklas, som då hade skrivit embryot till en roman, som han ville att jag skulle titta på. Jag lät det rinna ut i sanden, eftersom jag är mer van att bedöma facktexter än prosa.
Sedan dess har jag följt hans yrkeskarriär på distans. Jag har undrat hur det gått med skrivardrömmarna. Förra året berättade han att de var på väg att förverkligas, att hans roman var färdigskriven och snart skulle ges ut. Det har gjort att jag spanat lite extra efter resultatet. Skulle det han nu skrivit ha någon likhet med den berättelse jag mycket vagt minns från dåtiden?
FÅR EN EKMANSK KÄNSLA
Jag lyssnar på Isberg. För ett tag sedan lyssnade jag på Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” (eller snarare, jag lyssnade på ungefär första hälften av boken) och när jag börjar lyssna på Isberg, så får jag en ekmansk känsla - och det är en komplimang. Det är något med att ge röst åt människor som bor bortom neonljusen, bortom storstaden, in i det Sverige som många av oss kommer ifrån. I romanen möter jag som hamnat på en plats eller som alltid har funnits där.
Skogen är närvarande, nästan som ett väsen, som ett svullhål som kan dölja hemligheter, och till de trakterna kommer ibland människor som flytt ifrån något eller någon eller som sökt sig till ensamheten, skogen, tystnaden, naturen, till exempel som gröna hippies.
Och så finns de som längtar bort och som prövar storstadens möjligheter och som ibland återvänder med svansen mellan benen, så också i Isberg.
Just längtan bort, till något annat och större finns det igenkänning i, för mig. Jag växte upp i en bruksort i Dalarna som kändes trång och jag räknade i princip ner dagarna till dess jag kunde flytta därifrån: Stockholm, här kommer jag!
Niklas Turner Olovzon tar oss med till Tattby, i närheten av Leksand, och de människor som bor där. Huvudpersonernas porträtteras inträngande och inkännande. Det är som att han väver en väv som blir allt mer finmaskig, ju längre in i boken jag kommer. Först brett tecknade personer, som senare fördjupas och problematiseras och med en molande känsla av att allting på något sätt hör ihop, men hur?
I centrum för berättelsen finns Lars-Inge, Lisskulla, Sören, Lennart, Noor, Elin, Andreas, Elliot och Magnus. De flesta av dem får jag möta in på bara skinnet, in i tankarna, in i drömmarna, in i viss galenskap. Det är som att lära känna dem inifrån och ut, med förtjänster och tillkortakommanden. Det är också en berättelse om hur ibland till synes perifera eller små händelser, får stor betydelse långt senare. Som att den lilla oskyldiga snöbollen, till slut blir till en hotande lavin, metaforiskt talat.
HEM TILL LULEA
För mig, som spenderat mycket tid i Luleå de senare åren, blir det också intressant att just Luleå är skådeplatsen för delar av berättelsen. Jag läser om promenader längs Gültzaudden, bara dagar efter att jag själv promenerat där i höstolen.
Ishockey spelar en viktig roll i boken. Häromåret såg jag hockey på Delfinen, Luleås hockeyarena, ja en gång i våras såg jag till och med en slutspelsmatch på skärm, i en arena som var fullsatt trots att matchen spelades i en annan stad. Jag har bevittnat vilket engagemang kärleken till ett lag kan ge. Även om jag inte älskar ishockey, så har jag hejat på Leksand sedan tiden i Dalarna och även sett matcher på plats.
Så det känns på något sätt som att jag vandrar i författarens fotspår, jag känner till miljöerna, jag går runt i dem, jag dras med, jag fortsätter läsa, jag vill veta hur det går.
Jag tycker det är intressant och spännande att Niklas Turner Olovzon väljer att skildra människor som finns i utkanten, som ibland har något vinddrivet över sig och som blir alltför upptagna av sina egna tankar, ibland på hämnd.
MOBBARE OCH MOBBOFFER
Det finns ytterligare ett stråk i boken som slår mig i magen, som förmodligen bidrar starkt till att jag fortsätter läsa:
Vad händer med barn som utsätts för mobbning av kamrater, vuxna eller föräldrar?
Vilka sår kan elakhet ge?
Vad händer på orter där elaka rykten sprids?
Hur går det att skilja ett elakt rykte från sanningen?
Och hur är det att ha en aning om vad som har hänt och inte bli tagen på allvar?
Att ses som galen, för att man har en tydlig bild eller idé?
Hur är det att ibland uppfyllas av självtvivel när omgivningen ser på en med misstor eller förakt?
Det är som att Niklas Turner Olovzon förhåller sig ickedömande till de personer han skapat. Det är som att han säger att alla är värda att älskas, för dem de är, oavsett livsval, oavsett hur tilltufsade de är, och oavsett om de passar in i samhällsmallen.
Och du… när du läser eller lyssnar på den här debutboken, läs hela, läs efterordet och låt det blir det allra sista du gör innan du slår igen boken. Det var då mitt hjärta svämmade över.
Förresten, fanns det några likheter mellan den berättelse jag lyssnade på nu, och den jag tog del av för nästan tjugo år sedan? Ytterst lite. Skulle vara att jag redan då såg att Niklas Turner Olovzon har en besvarad kärlek till berättandet och det skrivna ordet.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
