Triangle of sadness: När en film är oväntat bra

 

Ibland tänker jag att prisbelönade filmer inte är något för mig. Jag får en idé om att de är för svåra, för konstnärliga, för fyllda med referenser till andra filmer, för långtråkiga, för långa tagningar, för konstiga… Vad gäller Ruben Östlunds ”Triangle of sadness” så kände jag stark tvekan inför att gå. 

Jag hade ju hört så mycket om spyscenerna och tänkte att detta är nog en film att blunda till. Och vad är förresten en triangel av ledsenhet? Just det begreppet, används alldeles i början av filmen och jag tolkar det som bekymmersrynkan vi ibland har i pannan. Men jag gissar att Östlund lägger mer betydelse i titelvalet än just det. Det är ju en film i tre delar, utspelande sig på tre platser och det skulle ju kunna tolkas som en triangel. 

Så jag går in i biografen (glad att jag råkade välja Rigolettos stora salong) utan några större förväntningar. Jag var också lite orolig för vad mitt sällskap skulle tyckas. Skulle han ledas till döds av att se den här filmen?

Redan i en av de första scenerna inser jag att den förkunskap jag har om filmen och om filmprisvinnare saknar relevans här. Det finns en friskhet i anslaget som bådar gott. Jag rycks, nästan motvilligt,  med i händelseförloppet och inför varje scenbyte är jag nyfiken på vad som ska hända, för ingenting är egentligen givet. Det finns så många bisarra och oväntade sekvenser i filmen att ja, det är bara att ge upp idén om att kunna lista ut slutet.

Efter filmen sitter vi på restaurang. Vi talar om filmen. Till och med servitören blir engagerad.  Det är som att denna film berör, mer än de flesta - och det är kanske en del av dess storhet.

Det är som att Östlund ser igenom vårt sätt att leva, eller ser det perverterade i sättet av leva. Det är som att han ger oss små nålstick, saker att tänka på nu och då. Som den ryske kapitalisten som blivit extremt rik på skit, eller den äldre brittiska kvinnan, som ser ut som världens snällaste mormor, medan hon i själva verket är gift med en man som levererat landminor tills de blev förbjudna och nu får nöja sig med att bli ännu rikare på handgranater… Det finns något groteskt i detta… Vad är det som skapar rikedom? Vilka är de här människorna? Vilken moral har de?

Filmen vann ju guldpalmen i Cannes i våras, och den producerades långt innan Ryssland invaderade Ukraina, ändå kan jag se nästan som en spegling Putins krig i filmen, jag tänker på vilket samhälle han skapat, på oligarkernas rikedom, på hur de blåst det ryska folket på olika sätt och nu kan halsa champagne och äta havets djupa läckerheter på en lyxkryssare. Och på vilket sätt är vi själva medspelare i det samhälle vi lever i?

Det finns så många trådar att dra i, så mycket tankespjärn, så… Jag börjar fundera på att se om filmen igen, se den på en ny nivå, se mer av Östlunds civilisationskritik - för det är vad jag upplever. 

Hur lever vi i den här världen? 

Vilken överlevnadsförmåga har vi? 

Vad är det som formar oss?

Det finns också en djup komik i filmen, flera gånger börjar jag gapskratta, det blir ibland så absurt att min enda utväg är att fnittra och skratta. Och, tro det eller ej, jag skrattade flera gånger under spyscenerna. De hade ett slags värde också som en spegling av vårt samhälle … vilka blir vi när vi halkar runt i våra egna spyor och vem låter vi ta hand om dem?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer