charlottecronquist

Det blir inte alltid som man tänkt sig - en resa genom is, snö och identitet.

 



Tänk dig ett äldre par som ska gifta sig och bjuda in till bröllop.

En av de saker som behövs är alkoholhaltiga drycker.

Och var köper man dem billigast?

På en gränshandel i Tyskland.

Ibland blir den resan ett äventyr. I synnerhet i början av mars, när vår kan bli vinter som kan bli vår igen.


Resan till Lund var planerad. Och när vi ändå skulle till Lund var det ju en utmärkt idé att swisha ner till Flensburg och fylla bilen med dryck. Trots den svenska kronans låga värde, i relation till den danska kronan och till euron, kostar ölen ändå bara en tredjedel av priset på Systembolaget. Så det skulle definitivt vara ekonomiskt ”värt det”.

När vi kliver i bilen i fredags morse kändes det kallare än dagarna innan. Nordan nyper i kinderna. Det kändes skönt att ha de dubbade vinterdäcken på.

Strax före Södertälje säger han: Var snäll och googla om dubbdäck är tillåtet i Danmark och Tyskland. 

Resultatet var att dubbdäck är dödskallemärkta i Tyskland. Far man in i Tyskland, om så bara några enstaka kilometer riskeras böter - och att dra ut alla typ 800 dubben ur de fyra däcken. Vi lekte med tanken att köra bilen nästan till tyska gränsen och så hyra något fordon för att köra över gränsen. Men frågan var hur mycket av ”vinsten” en bilhyra skulle ta? Eller kände vi någon i Skåne vi kunde låna bil av?

Strax efter Södertälje säger han: Ska vi vända och byta till sommardäck istället?

Vi vänder i Järna och åker E4:an tillbaka hem.

Sommardäcken ligger i förrådet, som i sin tur ligger i gatuplanet på fastigheten vi bor i. Det skulle gå enkelt att rulla däcken fram och tillbaka. Och Mr Handyman själv visste med sig att han med hjälp av sin domkraft skulle kunna skifta ett däck på fem minuter. 

Och det är också vad som hände. Med sommardäck började vi färden söderut. I Norrköping såg vi snöflingor fladdra förbi, men det blev inte värre än så. 

Google berättade också att sommardäck är okej i mars, om det inte råder vinterväglag. Och vi åkte på torra vägar. Det var lugnt.


Strålande vackert på Stora Bält-bron.


Planen var att åka till Tyskland tidigt på söndag morgon. Klockan 04 vaknade jag tvärt. Vi hade ju glömt passen. Hur skulle det gå? Var det ytterligare ett tecken på att vi inte skulle köpa öl i Tyskland? (Det första var det där med dubbdäcken). Fästmannen kollar i sin plånbok. Där ligger mitt internationella id-kort. Hans internationella låg samtidigt hemma i skrivbordslådan tillsammans med mitt pass. (När vi skaffade id-korten tänkte vi att vi skulle riskminimera genom att ta hand om varandras id-kort och själva ha hand om våra pass).

Tankarna snurrade i huvudet. Hur stor var risken för id-kontroll vid tyska gränsen?

Jag lyckades somna om och hade mardrömmar på resetemat. I drömmen körde fästmannen in på allt smalare vägar och förklarade att han skulle dumpa bilen i en å. Jag vaknade innan det hände. Och när jag vaknade var jag lite irriterad på hans konstiga och dumma idé i drömmen. Det var alldeles uppenbart att mitt drömjag oroade mig för turen söderut.

Men det gjorde inte han. ”Det löser sig”, sa han. ”Och ditt id-kort är ju med, så du behöver inte oroa dig, åtminstone inte för dig”. Och jag tänkte, går det så går det, och blir det strul så blir det i alla fall en rolig anekdot.

När vi åker genom Danmark är det strålande sol för det mesta. Och ibland snö på vägen. Det är verkligen ett kallstråk över norra Europa. Hur ska det här gå?


När vi passerade gränsen till Tyskland såg vi att de hade id-koll i motsatt riktning. När vi svängde in på parkeringen sa han något i stil med: ”Tänk om de stoppar oss och säger att vi måste åka till svenska ambassaden i Tyskland, då skulle vi kunna låtsas som att vi ska åka dit, men söker en annan gränsövergång i stället och funkar inte det så…” Och jag, som redan trots allt var lite nervig säger något i stil med ” Den där typen av skämt är inte roligt, det är ju ungefär vad jag är rädd för”.

Mindre än en timme senare är bilen fylld. Vi väljer att åka över gränsen på en mindre väg. Vi kommer fram till gränskuren och där sitter en tysk tulltjänsteman. Jag känner hur oron är där. Jag sitter still i bilen och hoppas på det bästa. Han vinkar förbi oss. Vi är tillbaka i Danmark. Nu behövs inget pass. Allt är lugnt.

Iskyla i Padborg - på rätt sida gränsen!


Så då har vi klarat två ”hinder”. Nu ska vi bara köra 90 mil hem till Stockholm. ”Vi ser till att komma förbi småländska höglandet före solnedgången, innan det bli halt,”, säger han. För termometern ligger farligt nära noll. Någon mil före Jönköping går solen ner. Det är ännu inte halt på vägen.

När vi åker längs Vättern är vägen torr, men temperaturen har sjunkit under nollan. Hm. Ska det bli snorhalt? Vad skulle hända om polisen stoppar oss för att vi har sommardäck? 

På Östgötaslätten börjar det snöa lite grand. Det är minus 2 grader. Så småningom blir vägen blöt - Vägverket har hunnit salta. ”Saltet är effektivt till ungefär - 5 grader säger fästmannen. Det är lugnt.”

Strax innan vi passerar avfarten till Kolmården kommer ett trafikmeddelande. ”Det har skett en krock med flera bilar mellan Nyköping och Tystbergaavfarten. Det är mycket halt på E4:an, men fordonen från den förra krocken är redan borta, så det går att köra på ett körfält”.

Hm. Det har redan hänt en halk-krock och nu hände alltså en till. Här sitter vi i en bil med sommardäck.

Fästmannen är en trygg bilförare, har bland annat arbetat som taxichaufför i sin ungdom. Han har kört många långa sträckor. Han kan meka med bilar. Han vet mycket om däckegenskaper och liknande. Som en levande uppslagsbok.

Han sänker farten rejält. Han kör mjukt. Jag är ändå lite rädd, men har känslan av att vi kommer att komma hem helskinnade och utan några missöden. Jag har tilltro till honom.

Det börjar snöa allt mer. Han kör relativt långsamt. 

Hej och hå vad det snöar.



Jag tittar ständigt på gps:en, var är det ”röda” sträckor, och var är de ”brandgula”. Det ser inte så farligt ut. Och jag ser också hur vi kommer allt närmare hem. När ska jag våga pusta ut? När ska jag tro att det verkligen kommer att gå bra?

Vi slår fast att vid Södertälje borde det vara okej igen. Mycket salt. Upplyst väg. Mycket trafik, borde göra susen. Och det gör det.

När vi ska svänga av mot Minneberg är det snö utanför körfältet på Tranebergsbron. Han bromsar mjukt och vi svänger in i vår del av stan. Så står bilen utanför porten.

Vi börjar lasta ur allt det vi köpt.

När han hunnit ställa fem flak öl utanför hissen ser jag lappen. ”Hissen tillfälligt ur funktion”. Jag bär upp vin och flaskor. Han stoppar tillbaka ölen i bilen. Det får bli en annan dag.

Nu står bilen parkerad med sommardäcken på. Om det fortsätter vara vinter kanske vinterdäcken åker på senare i dag.

Äntligen hemma!


Även om jag varit rädd och orolig flera gånger… så kan jag verkligen skratta när jag tänker på den här resan. Hur kunde vi glömma att kolla det där med dubbdäck i Tyskland? Hur kunde vi glömma passen? Vad ska vi tänka på till nästa resa?

Bland det första jag gjorde när vi kom hem var att lägga ner hans internationella id-kort i min plånbok. Så nu kan vi åka ut i andra EU-länder utan att det är katastrofalt om vi glömmer passen igen.

Och jag tänker att det är bra med checklistor/utrustningslistor. Vi har en för tantrakurser, en för resor till varma länder, men uppenbarligen ingen för en liten tur till Tyskland.

Och det är lätt att tänka: ”Borta bra, men hemma bäst”.




Related

livet 4395765146629272168

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item