Världens första BRUDFAMNING?

 

Jag vaknar mitt i natten. Jag hör ordet BRUDFAMNING. Nästa natt hör jag ordet igen.

Jag skriver upp det. 

Medan jag skriver inser jag att det finns en längtan i mig. En längtan till att bli mottagen, famnad, av kvinnor inför mitt bröllop med Staffan i pingst.

Jag har metaforiskt smitit iväg til vigselförrättaren två gånger i mitt liv. Mina bröllop har varit en hemlighet. Nackdelen med att hemlighålla ett bröllop i förväg, är att jag gått miste om chansen att bli firad. Jag fick hålla tillbaka min glädje. Jag fick känna bubblet inom mig. 

Självklart fanns det något spännande i det där smusslandet. Jag visste något som andra inte kände till. Och så plötsligt var jag en kvinna med ett annat efternamn.

Samtidigt bodde en saknad i mitt bröst. Eller ska jag kalla det en längtan? En längtan efter att fira kärleken tillsammans med andra. Att stå i kärlek. Att bli bevittnad i kärlek.

Jag tror 24-åringen i mig var så glad att bli gift, att jag accepterade ett ytterst litet bröllop. Det var vi och tre bröllopsvittnen. Nästa gång, i början av 2000-talet, hade rebellen i mig fritt spelrum. I dag vet jag att passion och förälskelse kan få mig att lyfta från marken, att det finns en galenskap i det tillståndet. Det tog 100 dagar från första mötet till ringen på fingret. Den gången utsatte vi våra barn för överraskningsbröllopet. Ett av barnen hade hög feber dagen efter. Det tog lång tid innan jag insåg vilken chock hen utsattes för.

Det finns något i mig som är drastiskt, som vill visa världen, som är villig att ta alla möjliga konsekvenser. Den delen i mig är inte särskilt eftertänksam, har ganska dåligt konsekvenstänk.

Ända sedan jag var en ung flicka har jag drömt om vackra klänningar. Ett av skälen till att jag älskade ”Borta med vinden” var de fantastiska kreationerna de unga tjejerna hade på Sydstatsbalerna. Jag drömde om att svepa runt i långa kjolar. Att vara riktigt kvinnlig. Att någon gång stå i mitten och bli beskådad i min glädje.

I min garderob fanns sådana klänningar. Min morfar var konfektör på 1940-talet. Ibland, på sena kvällar, bytte jag om till en av klänningarna, kanske mest för känslan att ändå bära den. Det var som att lite av min längtan sipprade ut, men att den ändå fick vara dold där hemma. I skuggan. I kulisserna.

Jag tror också att detta smygande jag ägnat mig åt bottnar i att periodiskt ha låg självkänsla och en stark tendens att döma mig själv. Men inte vill någon fira mig? Vore det inte att ta för mycket plats att stå i centrum? Vem tror jag att jag är som ändå längtar efter att få visa min kärlek och glädje?

Staffan och jag har känt varandra i åtta år. Och nu är det dags för bröllop. Den här gången vill jag verkligen fira kärleken. Jag vill att våra nära och kära ska få vara med och fira oss. Och så ska det bli. Det är som att jag vunnit över mig själv. Att jag idag kan tillstå att den här längtan finns. Att jag inte behöver skämmas över den.

Jag har också insett hur viktigt det är med ceremonier och ritualer. Att det är viktigt för stammen. För samhörigheten. För känslan av familj och vänskap. Vi behöver få möjligheter att visa detta ibland. Jag tror faktiskt det är viktigt.

Mamma har sagt flera gånger att hon önskat att få kasta risgryn över sin dotter när hon gifter sig. Att hon inte har fått möjlighet att fira min kärlek. Och jag inser att en aspekt av att smita iväg på bröllop kan vara att jag fråntar andra möjligheten att fira. Jag inser att jag vill vara med när barnen gifter sig. Jag kan förstå att mina föräldrar också kan ha längtat efter det.

Och tänka sig. Nu äntligen ska mamma och pappa få vara med. Jag ser så mycket fram emot det.

Så när jag började tänka på bröllopet, att det ska bli en familjefest med ungefär 50 personer, så upptäckte jag ett stråk av sorg inom mig. Ganska ofta när jag passerat ett gäng kvinnor på möhippa, har jag tänkt: ”Det kommer aldrig att hända mig”. Dels har jag gjort det omöjlighet, genom att inte ordna ett stort bröllop, dels har jag sett det som lönlöst.: ”Vem skulle vilja ordna en möhippa för mig, jag har inte odlat vänskaper tillräckligt bra genom livet.” 

Så jag började känna en längtan efter att göra något tillsammans med kvinnor inför bröllopet. Jag är ju typ så långt ifrån mö som det går att vara. Jag har ingen som helst lust att dras runt på stan i fåniga kläder och se män strippa. Jag hade en längtan efter att vara i kärlek i kvinnors sällskap.

Det är ju också så att möhippor och svensexor ofta är spektakel, med hemligheter och kidnappningar och sånt. Så just det längtade jag inte efter. Jag ville något annat.

Och det var då, i stunden mellan sömn och vaka som ordet BRUDFAMNING kom till mig. Det var som att lösningen bara låg där och väntade på mig. Det skulle vara möjligt att bjuda in kvinnor - oavsett om de skulle vara med på själva bröllopet eller inte - för att famna bruden.

Igår samlade en grupp famnande kvinnor hos mig.

Vi pratade om kärlek. Vi tittade djupare på kärlekens väsen i en övning. Vi delade tankar om vad vad kärlek är. Och alla fick möjligheten att reflektera över: ”Vad önskar bruden i mig”. Det blev en så vacker kväll. Det fanns både energi och stillhet i rummet. Det fanns en känsla av samhörighet. Och det var så spännande att höra vad bruden inom kvinnorna ville förmedla.

Och så blev jag ordentligt famnad.

Jag tänker att brudfamning skulle kunna bli något för fler. En kvinna som vill möta andra kvinnor inför en stor omvälvande händelse i livet. En kvinna som står i centrum en stund. En kvinna som får känna av systerskapet, av den ömhet och medmänskliga kärlek som kan finnas mellan kvinnor, genom livets alla åldrar.

Tack för denna upplevelse!

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer