Vad gör vi när landet äts upp av havet ... som längs Skånes kuster?

Min mormor med mamma och hennes storebror, sent 1930-tal.

Hur ska vi förhålla oss till att havet äter upp sandstränder i allt snabbare takt?

Ska vi verkligen bo strandnära?

Hur är det att bo på en plats som är på väg att dränkas av höjda havsvattennivåer?

Sådana tankar blir aktualiserade när jag lyssnar på Spotify-dokumentären "Landet som försvann" av Agneta Nordin och Håkan Svensson.

Jag bodde i Skåne i 20 år, de första åren i Slimminge, bara en mil från sydkusten. Vi kom dit 1994. Det talades mycket om stranderosionen. Jag kunde se den med egna ögon.

Jag kunde vandra vid Sandhammaren, det kändes som mil efter mil med sand. Mycket av sydkusten är - eller snarare var - sandstränder.

Jag minns att vi besökte Löderups strand. Det fanns kvar små rester kvar av stranden. Resten hade ätits upp av havet. Människor talade om det och en del åtgärder vidtogs för att förhindra att husen mötte samma öde.

Mamma är född 1936. Hon var från en Stockholmsfamilj som åkte till Löderup om somrarna. Mamma har berättat om de långa sandstränderna. Jag ser blekta svartvita bilder därifrån. Som en fläkt av paradiset.

När jag jämförde stranden på 1990-talet, med den på 1940-talet, är det nästan som att se en våldtäkt - där havet är förövaren. 

Och nu har det blivit värre. Hus har verkligen blivit tagna av havet. Sanden är borta. Nu finns där en stenstrand, som vittnar om försökten att hundra erosionen. Sanden blev till sten.

Jag tillbringade en vecka varje sommar i Falsterbo som barn. Där bodde farmor i ett hus på Skärfläckevägen. Vi gick ner förbi flommarna och valde antingen Öresundsstranden eller Östersjöstranden. De hade lite olika karaktär. Sandön Måkläppen låg i ett lite nytt läge varje sommar, den förflyttades av havsvindar och strömmar om vintrarna.

I farmors hus fanns en liten matkällare, en halv trappa ner. Djupare gick det inte att gräva, för då stötte man på vattnet. Jag visste redan som barn att Näset var en slags riskzon. Att vattnet var nära. 

Nu är det ännu närmare. En skyddsvall på 21 km ska byggas runt hela näset, för att människor ska kunna bo kvar.

Det har skett översvämningar tidigare. Jag har läst om en tsunami på 1800-talet som nådde upp till gatorna i Skanör, men som inte skadade bebyggelsen särskilt, eftersom man inte byggde helt strandnära. Jag gissar att det var mest fiskarfamiljer som bodde där då.

Jag minns hur Skanör och Falsterbo expanderade. Farmors familj började som sommarboende och det dröjde till 1960-tal (eller senare, vet inte riktigt) innan farmor och hennes man blev året-runt-boende. Det blev inne att bo på näset och villaområdena bredde ut sig på 1970-talet. Det blev tättbefolkat. 

Så ett skäl till muren runt Näset är att rädda ekonomiska värden. I Löderup har det historiskt mest handlat om erosion. På Näset handlar det om havshöjningar. Mardrömmen vore att hela Näset läggs under vattnet.

I morse fick jag en länk till en dokumentär på Spotify. ”Landet som försvann”. Reportrarna Agneta Nordin och Håkan Svensson har rest runt i Skåne och gjort nedslag i Löderup, på Näset och i Ängelholm, där Rönne å mynnar ut.

De talar om landet som är på väg att försvinna. Den visar på konsekvenser av havsvattenhöjningar och vad som görs konkret för att människor ska kunna stanna kvar.

Lyssna på dokumentären. Fundera på hur vi hanterar konsekvenser av till exempel havsvattenhöjningar. Var går det att bo om femtio år? En av de saker jag uppskattar mycket i dokumentären är att den utspelar sig på hemmaplan. Det sker förändringar här. Det går snabbt. Det händer inte bara långt ifrån oss. 

Här kan du lyssnar på dokumentären: