charlotterudenstam

Adventsboken 4: Synkroncititet

Vägen till JA, del 4 May the force be with you Obi-Wan Kenobi, Star Wars Episode IV Jag är nervös när jag kommer till work...

Vägen till JA, del 4


May the force be with you
Obi-Wan Kenobi, Star Wars Episode IV

Jag är nervös när jag kommer till workshoppen hos Göran Grip. Aldrig tidigare har jag gjort något sånt här. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig. Det har hänt mig underliga saker på vägen hit.

På tåget, för ett par veckor sedan, såg jag plötsligt en bild för mig. Jag var klarvaken, men såg ändå den bilden. Det var natt och jag ser en ung man som står på en bro, han är belyst av en gatlykta. Så ser jag hur han häver sig över räcket och faller handlöst. Han hamnar inte vattnet, han hamnar på marken vid sidan av. Peter, säger en röst inom mig. Detta är Peter. Jag störs av den där klara bilden. Vad är det jag ser? Jag försöker glömma bilden av Peter. Peter som jag vet tog sitt liv för en kort tid sedan.

Nu sitter jag på workshoppen och håller en kvinna i varje hand. Den unga flickan som sitter till vänster om mig börjar prata om Peter och allt som hänt sedan Peter dog. Jag darrar till, tycker det är märkligt. Hur kan det komma sig att jag har hamnat bredvid Peter sista flickvän? Det känns obehagligt. Så börjar den unga flicka gråta högljutt. Hon faller ner på golvet i sin starka känsla och jag drar mig inom mig själv. Måste hon bete sig så?

Det pågår ett samtal mellan flickan och Göran Grip. Han ställer frågor till flickan som svarar och som ganska snart har lugnar ner sig. De pratar länge, länge och jag blir otålig. 
Vad gör jag här? Hur länge ska jag tvingas lyssna på en annan persons livshistoria? Hur länge ska jag behöva lyssna på en ung tjej, vars liv inte har med mitt att göra?
Motvilligt börjar jag lyssna. Vad annars kan jag göra? Jag börjar märka att det finns paralleller mellan våra liv.

Ju fler av workshopdeltagarna som för samtal med Göran Grip, desto tydligare blir det för mig att jag faktiskt kan spegla mig i de andras liv. Att varje ord gör det möjligare för mig att komma närmare mig själv.
Jag vet varför jag är här. Jag är här för att frilägga de spel jag spelar inför mig själv. För att våga se mina egna livslögner. Jag vill komma till djupare insikter om mig själv. Min största fråga just nu är om jag ska stanna i mitt äktenskap eller inte. Det blir kring det mitt samtal med Göran Grip cirklar.

Jag går fram till flickan i en paus och berättar om min ”dröm” om Peter. Hon tittar på mig med sina stora ögon och säger: ”Det var precis så det gick till.” Jag ryser till. Vad är det som pågår? Jag vill inte vara en person som ser saker.

På natten drömmer jag bildrika drömmar.
Jag ser en prinsessa som är instängd i ett torn. Hon står där och tittar ut mot friheten. Hon har ingen nyckel ut. Så får hon en ingivelse och går ner för trapporna. Då upptäcker hon att dörren står på glänt. När prinsessan gått ut genom tornets dörr hör hon ett dån bakom sig. Hon ser hur tornet börjar störta in, hon ökar farten och hela tornet rasar.

I nästa scen befinner jag mig i ett parkeringshus. En av pelarna är borta och min roll är att vara i pelarens ställe. Jag vet att hela bygget rasar om jag flyttar mig. Men så bestämmer jag mig för att gå. Huset står kvar intakt.
Jag känner mig befriad. Jag kan lämna huset, äktenskapet, utan att mitt liv rasar. Det svindlar för mina ögon.



På workshoppens andra dag vill jag tala med Göran Grip om det allra svåraste. De andra i gruppen talar om mindervärdeskänslor, om svårigheter, men jag vill tala om något annat. Jag är ju en rätt bra människa och jag har känslan av att jag har en uppgift i livet. Det har jag inte vågat berätta för någon. Tänk om de skulle tro att jag har hybris?
Jag tar mod till mig och börjar berätta om min uppgift. Göran Grip tittar vänligt på mig. Han börjar ställa frågor. 
– Varför är du rädd att erkänna att du har en uppgift?
– Jag är så rädd att min uppgift är för stor och att jag inte klarar av att uppfylla den.
Jag gråter när jag säger det.
– Vem är jag att tro att jag har en uppgift? Och vilken är min uppgift? Jag försöker komma på det, men det glider mig ur händerna....
– Vem har gett dig uppgiften?
Nu stortjuter jag för nu är vi inne på förbjudet område.
– Ända sedan jag var liten har jag känt att jag har en uppgift. Jag har alltid haft den.
– Vem gav dig den och när fick du den?
– Jag hade med mig den när jag föddes...
– Och?
– Om jag hade trodd på Gud så skulle jag säga att Gud har gett mig uppgiften, viskar jag. Det är nästan outhärdligt att säga. Två förbjudna saker i samma mening. Uppgiften och Gud.
Jag tittar försiktigt runt mig. Alla i gruppen ler bekräftande mot mig. Detta är inte förbjudet område för dem.

Vi ska strax skiljas. Vi står i ring och håller varandras händer. Där finns levande ljus och mjuk musik. Vi mediterar stilla. Jag befinner mig i rymden. Mot mig kommer ett avlångt lysande föremål, det känns som att det är gjort av metall. Jag får associationer till Gud och försöker trolla bort bilden. Jag vill inte konfronteras med Gud en gång till i dag. Det räcker nu. Skenet kommer närmare och närmare, det nästan bländar mig, innan jag lyckas trycka bort bilden från näthinnan. Jag vet inte riktigt vad jag har sett, men jag är skakad och berättar inte om bilden för någon.

Vi åker tunnelbana in till stan och när vi skiljs åt går en av kvinnorna fram till mig och viskar i mitt öra: ”May the force be with you.”
Jag stannar mitt i rörelsen. Jag inser vad jag sett i meditationen, det var en bild av kraften och jag ryser vid tanken på att kvinnan har fångat in just detta.
Jag vandrar genom tunnelbanestationen, jag är förvirrad. Håller jag på att bli galen? Det är för mycket på för kort tid för mig.
Jag glider in på en biograf och ser en komedi och lyckas koppla bort workshoppen ett tag.
Det regnar när jag kommer ut. Jag tänker på kraften, på bilderna av Peter och jag gråter igen.
Så sätter jag mig på tåget hem.

Nästa avsnitt: Första mötet med Gud.

Related

workshop 606775645451814913

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Hej Charlotte!
    Detta är Gus sista flickvän som skriver.
    För det första vänder jag mig emot att du skriver om detta då du borde känna till att vi som närvarade har tystnadsplikt, något som är en förutsättning för att skapa en trygg miljö. För det andra var jag vid tillfället ingen "ung flicka", utan 32 år. Jag har dessutom inget minne av att jag ens har träffat dig i detta sammanhang, men du får gärna påminna mig om jag har glömt.
    Om du har synpunkter på detta kan du höra av dig till mig via mejl.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam1 november 2012 14:54

    Jag svarar dig gärna via mejl, men då behöver jag en mejladress, den kan du skicka till mig privat (charlotte snabel a lustochliv.se)

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item