charlotterudenstam

Samvete ... vem lärde mig att känna skuld?

Varje gång jag passerar tullen känner jag ett styng av dåligt samvete. Det känns som att jag borde vara misstänkt för något. Även om jag i...




Varje gång jag passerar tullen känner jag ett styng av dåligt samvete.
Det känns som att jag borde vara misstänkt för något.
Även om jag inte har med mej något alls som behöver förtullas så förändras jag och jag blir stel som en pinne.
Märkligt.



Jag kommer att tänka på det när jag läser dagens Sydsvenskan.

Jag minns när barnen var små. Då hade jag en mardröm om att de sociala myndigheterna skulle komma och ta barnen. Att de liksom skulle hitta något som gjorde att de bara kunde ta dem. Att de så att säga skulle avslöja bluffen... Vilken nu den var.

Jag läste historier om oskyldiga människor som sattes i fängelse eller bestraffades på olika sätt och jag kunde alltså fantisera om att någon skulle kunna knacka på dörren och bara förstöra mitt liv.

När min förstfödde, min son, var nyfödd tog jag massor med bilder på hoonom. Jag var så lyckligt att något inom mig skrek: Detta kommer att sluta med katastrof. Det är inte tillåtet att vara så lycklig. Så jag tog massor med bilder på honom. Och jag tror inte att jag lugnade mig förrän han började le så där fem veckor gammal.

Kanske är det kristendomen som spökar? Eller snarare det sätt som somliga företrädare för kyrkan har utövat tron. Vi är fattiga syndiga människor och guden är straffande och han (för det var alltid en han) har ett straff berett för oss. Och finns det inget annat att bestraffa, så gick det väl alltid att ta till högmodet (högmodet att känna lycka, att älska ett barn, att tro att jag klarar det...)
Och så kunde jag i omgångar känna något slags skräck för att myndighetspersoner skulle slå sönder min lycka. Vad skulle de kunna se hemma hos oss som gjorde att jag inte klarade av testet som mamma?
Och på ungefär samma sätt kändes det varje gång jag skulle passera gränsen till SVerige och skyltarna med grönt, respektive rött, i tullen. Jag har alltid varit fullkomligt övertygad om att jag går att läsa som en öppen bok. Därför har jag tagit det säkra för det osäkra och inte smugglat in extra flaskor. Jag har till och med gått på rött... och känt att jag gjorde tulltjänstemännen en otjänst... Jag har också sagt till mina resesällskap att inte berätta för mig om de tagit med en flaska extra... för att det skulle stå skrivet utanpå mig att jag var del i något förbjudet.

En gång har jag blivit stoppas i tullen. Jag var sliten efter en partyvecka i London och var i 21-års åldern. Jag hade inte ens en flaska vin med mig hem. Men de undersökte bagaget i minsta detalj... och jag stod där trött och såg på.

Och trots att jag var ren som snö så kändes det obehagligt.
Och detta har också gjort att jag aldrig försökte handla på Systembolaget före min 20 års dag. Jag skulle ju bara DÖ om de frågade om leg och jag inte hade åldern inne. (Första gången jag handlade på systemet fick jag också mycket riktigt visa leg.)

Kanske all den där våndan byggde på en djup osäkerhetskänsla hos mej.... och att jag ständigt väntade på katastrofen. Nu har jag en mer solid grund att stå på. Och snart är alla barnen utflugna och jag har gjort föräldrajobbet bra. Men jag kommer nog aldrig att känna mig trygg inför tullen... Det är som att något i mig fortfarande ropar: 


“Du är fel, Charlotte... och snart kommer de att komma på vad det är.” Fast det är i sanning allt mer sällan.




 Kom att tänka på den här gamla låten... väldigt mycket progg... väldigt mycket 1970-tal: 

Related

tull 1689864366229248108

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item