charlottecronquist

Kan du lära dig att älska dina värsta känslor?

Jag lyssnade på en radiointervju i förra veckan, det var P1 och troligen Tendens. Jag spetsade öronen när jag hörde ordet zencoachning och ...


Jag lyssnade på en radiointervju i förra veckan, det var P1 och troligen Tendens. Jag spetsade öronen när jag hörde ordet zencoachning och så lyssnade jag ännu mer intresserat när jag hörde att den intervjuade var författaren Inger Edelfeldt. Nu har jag läst boken hon talade om. Den heter: Hur jag lärde mig att älska mina värsta känslor. Det känns som att jag fattade direkt. Jag är utbildad i samma tradition som Inger Edelfelt. Och jag blev så glad över att hon skrivit om detta.


Häromdagen kom boken från Optimal förlag. Jag ser en svart fjäril på det vita omslaget. Röda bokstäver mot det svarta och så Inger Edelfeldts namn i grönt. Som om det inte är så enkelt som att världen är svartvit. Som att världen var svartvit före reflektionen. Före den inre resan. Och att den nu, med zencoachningen i bagaget, har fått färg.
Så läser jag omslaget i detta nu. Boken ligger här till höger om mig.
I radioinslaget talade Edelfeldt om att hon aldrig tänkt sig att skriva en självbiografisk text. Men att denna bok liksom krävde det. Fast jag skulle kanske kalla den en bok med självbiografiska inslag. Edelfeldt använder sig själv för att visa vad en inre resa, en resa främst (men inte enbart) i zencoachningens tecken kan ge.
En av orsakerna till att det klickade till i mig när jag stod där i köket och hörde hennes röst i radio är att jag har varit på Ängsbacka och träffat Kåre Landfald, zen coachningens far. Jag har också flera vänner som har gått den utbildning som beskrivs i boken.
Och jag är själv utbildad på snarlikt sätt. I vår bok ”Bättre relationer på jobbet” redogör jag för ena benet i zencoachning, nämligen Non Violent Communication och på Osho Risk i Danmark har jag bland annat gått Essence Training som är inspirerad av AH Almaas och där det finns många inslag av det som kallas Mindfullness och som också är ett viktigt inslag i zencoachning.

Så jag kände mig nyfiken på hur Inger Edelfeldt skulle beskriva en värld som jag känner mig väldigt hemma i. Och för mig är det klockrent.
Edelfeldt beskriver traumatiska händelser i sitt liv och hur hon senare kunnat få hjälp av zencoachning. Att lösa upp genom att acceptera. Att känna att starka jobbiga känslor transformeras när man är i dem, istället för att fly från dem.


Jag minns en gång då jag kom hem från en vecka på Osho Risk. Av något märkligt skäl kunde jag inte få tag på några av mina vänner och barnen var hos sin pappa. Jag kände mig ensammast i världen. Övergiven. Jag hade väl känslorna på utsidan just då, sårbar efter en vecka i en inre process. Jag kände mig nästan döende. Jag tänkte att om jag inte får kontakt med någon så dör jag. Men istället lade jag mig på sängen. Jag försökte inte smita undan. Jag försökte inte döva känslan av panik med något. Vare sig cigg, kaffe, vin, teve, socker eller vad man nu kan använda för att slippa känna. Jag låg på rygg i sängen och bara var i den där känslan. Det kändes verkligen som att jag skulle kunna dö. Jag var panik. Tiden gick. Det gick timmar. Det gick många timmar. Kanske ett dygn. Och långsamt gick det över. Långsamt började jag återvända till mig själv. Jag kunde se de gröna väggarna runt mig. Jag kunde känna min kropp. Jag kunde känna dofter. Jag kunde känna tacksamhet. Jag kunde känna glädje över att jag levde. Jag kunde vara. Genom att inte fly från känslan. Genom att vara den så transformerades den till något annat. Och dit hade jag förmodligen inte kommit om jag smitit ifrån den. Det var jobbigt att vara där – men belöningen efteråt (som jag inte var medveten om att jag skulle få) var så fantastisk. Då visste jag att jag kunde lära mig älska mina värsta känslor. Ungefär som Inger Edelfeldt, men på mitt personliga sätt.
Jag har skrivit en metaforisk text om detta.

Så jag läser boken med den typen av erfarenheter i mitt bagage. Jag menar att det verkligen är helande och transformerande att erkänna alla känslor, att vara med dem… och kanske till och med vara nyfiken på dem. Min erfarenhet är att det i längden smärtar mycket mycket mer att smita ifrån dem. Det är inte så att jag säger Jippie! När jag får panik… men jag inser på något sätt ändå nyttan.

Några avsnitt i boken strök jag för. De talade så till mitt hjärta.
Detta var ett av dem:


Tidigare i boken har Inger Edelfeldt berättat att hon under sin uppväxt haft en del tvångsbeteenden.


Sammanfattningsvis: min erfarenhet är att ju mer man släpper fram den blockerade känslan, den blockare känslan, som tvångsbeteendet är en signal om, desto mer tycks beteendet avta. Jag tycker att man kan säga, att beteendet finns där för att påminna en om att ens känsloliv vill bli fullständigt sett, uppmärksammat, helat. Helt. Så är det i alla fall med mig. Därför har jag heller aldrig känt mig särskilt tilltalade av metoder där man ska träna bort tvångsbeteenden. Istället för att se tvångsbeteendet som ett problem, ett syndrom, kan man se det som en möjlig ingång till helande.


Lite senare:

Ett nytt sätt att hantera skam, är det möjligt? Att älska sin skam, se vilken gåva det kommer med?


Och jag tänker att Inger Edelfeldt kanske, liksom jag, väljer att visa sig själv, som ett led i detta. Att se gåvan. För mig innebär Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft just detta. Att vara i känslan, acceptera den och känna hur den transformeras till livskraft.
Zencoachningen tar ytterligare att steg. Jag beskriver det mycket summariskt här. Läs Inger Edelfeldts bok, ta en session med en zencoach eller gå utbildningen på Ängsbacka om du blir det minst nyfiken. Jag är fullkomligt övertygad om att den här typen av inre arbete är förlösande och kan bidra till att du känner dig mer hel.

En central tanke i zencoachning är att det gäller att älska och acceptera de känslor du inte gillar (till exempel hat eller ilska), det som Inger Edelfeldt kallar för ”värstakänslorna”. Att älska och acceptera istället för att försöka få bort dem. Låt oss säga att du hatar något. Du tycker att det är en svår känsla. Att älska eller acceptera innebär då inte att man ska gilla att känna hat, utan att vara i känslan som du kallar för hat fullt ut. Att vara i den (ungefär som jag var i mitt paniktillstånd tidigare i blogginlägget) och att se djupt på den utan att göra något eller försöka tränga bort känslan. Då kan något hända. Du kan nå till den längtan som finns inom dig under den svåra känslan. Under hatet skulle det kunna ligga en längtan efter kärlek eller närhet.
Jag vet att jag har haft ett mönster då jag smällt i dörrar, visat ilska, när jag i själva verket behövt en kram. Det har varit så svårt för mig att (till och med inför mig själv) erkänna ett behov av närhet att jag hellre skapat en scen. Nu kan jag allt oftare komma steget vidare till min längtan. Jag kan kort notera värstakänslan och se och möta min längtan. Det är nästan magiskt (och för min del har det tagit en massa tid att nå dit. Att våga vara i det svåra för att hitta det där andra som jag inte vågade känna fanns där.)


Inger Edelfeldt uttrycker det så här:

Att få syn på sin längtan, snarare än att stirra på sin strategi, är ofta mycket förlösande.


Så här beskriver Inger Edelfeldt Kåre Landfalds filosofi i superkortform:
  • Allt du upplever, varje förnimmelse eller tanke, är en gåva som kan ge kontakt med din längtan och på så vis med djupare närvaro. Även, eller kanske i synnerhet, de så kallade negativa känslorna är sådana gåvor.
  • Det är själva kampen mot känslorna som skapar de ”problem” vi sedan vill lösa genom tankearbete.
  • ”Problemen” är i själva verket en potential, en möjlighet.
  • Om vi möter vår längtan (våra autentiska behov) sker en förvandlig inom oss. Allt vi söker efter genom det vi eftersträvar i den yttre världen representerar något – en existentiell tanke, en essens-kvalité – som vi kan finna inom oss.

Å lev ditt liv som zencoach du också. Det är du värd!

Related

zencoachning 1437442752004702381

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon
:noprob:
:smile:
:shy:
:trope:
:sneered:
:happy:
:escort:
:rapt:
:love:
:heart:
:angry:
:hate:
:sad:
:sigh:
:disappointed:
:cry:
:fear:
:surprise:
:unbelieve:
:shit:
:like:
:dislike:
:clap:
:cuff:
:fist:
:ok:
:file:
:link:
:place:
:contact:

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

onlinekurser
Charlotte Cronquist erbjuder onlinekurser om tantra och relationer.

coaching

100%-podden

Senaste inläggenMest läst just nu

Senaste inläggen

Lekfull tantra: Att mötas med samtycke

Varför är vårt intima liv så mycket på min partners villkor? Den känslan har många, i synnerhet i långa relationer. Känslan kan vara ”jag ger och ger och ger, men vad får jag tillbaka?” Tänk om detta...

Lekfull tantra: Cirkelandning är ett sätt att få energin att väckas

 LÅT OSS SÄGA ATT DET I DIG FINNS EN BLANDNING AV MASKULIN OCH FEMININ ENERGI - OAVSETT VILKET KÖN DU BÄR. I tantra sägs att maskulin energi är som starkast i roten, i området runt könet och...

Lekfull tantra: Hur djupt kan du se in i en annan människa?

LITE I TAGET FÅR DU EN KÄNSLA AV ATT SE MER ÄN HENS ÖGA. Det är som att den inre världen vidgar sig och du får känslan av att se in i hen. Mycket kan hända när du med mjuk blick ser in i en annan pers...

Reflektion efter en tantraretreat: Leken som läker

Vi sitter i två cirklar på tantraretreaten. Kvinnorna i en inre cirkel där vi kan se varandra. Männen i en yttre cirkel som också är riktad inåt. Männens roll är att vara där för oss, att sitta där i ...

Konsten att släppa taget (när du får beröring)

Tänk om jag förlorar kontrollen?Hur kan jag vara med på något, där jag inte vet exakt vad som ska hända? Det verkar för läskigt?Välkommen till livet, säger jag. Du har egentligen ingen verklig kontrol...

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

4390555
item