Kerstin Thorvall RIP
Jag ”lärde känna” Kerstin Thorvall i en källarlokal i början av 1970-talet. Det där biblioteket i Långshyttan låg. En ganska liten bibliot...
Jag ”lärde känna” Kerstin Thorvall i en källarlokal i början av 1970-talet.
Det där biblioteket i Långshyttan låg. En ganska liten biblioteksfilial, men fullkomligt tillräcklig för mina läsbehov.
I ett mindre rum till höger var barn- och ungdomsavdelningen. Det var där jag hittade Kerstin Thorvalls böcker. Jag minns särskilt ”Vart ska du gå? Ut.” Som jag minns den handlade den om bristande kommunikation och bristande förståelse mellan föräldrar och tonårsbarn.
Så det var som ungdomsförfattare jag stiftade bekantskap med Kerstin Thorvall. Jag tror inte att jag ens lade märke till att det var hon som hade illustrerat böckerna.
Långt långt senare mötte jag henne på filmfestivalen i Cannes. Det var inte så att jag hade något enskilt samtal med henne, jag minns det som att hon var i Cannes för att både skriva och teckna om film. Jag minns henne som en stark kvinna. En självständig kvinna. En kvinna som gjorde vad som föll henne in. Fast den här minnesbilden är ganska svag. Kanske jag har blandat ihop det med något jag läst, sett, eller hört om henne? (Fast jag tror inte det).
Nåväl. Hon har liksom funnits där i mitt liv, som en perifer person, som en kvinnlig förebild, som en som kanske inte hade varit underbar att ha som mamma, men som ändå varit så viktig. Hon kanske hade varit bättre som en äldre kvinnlig bekant. Någon att anförtro sig till.
Jag gissar att Kerstin Thorvall har fått många att sätta kaffet i halsen.
Jag läste ”Det mest förbjudna” i samma veva som den kom ut, men har ingen minnesbild av vad jag gillade den då. För så där tio år sedan hade en bekant en Thorvall revival och jag läste om den (och ytterligare några böcker av Thorvall). Snacka om att hon vågade bryta tabun. Att både tala om kvinnlig kåthet, otrohet och ilska mot sin mamma. Så otroligt förbjudet.
Kanske det i förlängningen är så att hon faktiskt hjälpt mig i impulsen att skriva ”Ingen skam i kroppen” – någonstans är vi nog något slags själssystrar, i det att ha modet att tala om tabubelagda saker (även om jag ser mig som en blek lillasyster i jämförelse).
Jag hade också en oerhört stark upplevelse av att läsa hennes självbiografiska böcker, i synnerhet ”När man skjuter arbetare ”. Den boken rekommenderar jag varmt. Som jag ser det förklarar det en del av Thorvalls livsval. Jag minns hur upprörd jag var över det hon beskriver. Hennes mor, som kom från enkla förhållanden, ”giftes bort”, med en rikesmansson, och först efter bröllopsnatten, som modern med nöd och näppe överlevde fick hon veta att hennes nyblivne make var sinnessjuk. Men skilja sig fanns inte på kartan. Och under hela uppväxten fanns mammans rädsla för att Kerstin skulle ha ärvt faderns sinnessjukdom. Vilket ok att bära.
Thorvall var kontroversiell, hon var arg, hon var vältalig…. Och hon var modig.
Tack för ditt mod, Kerstin. Sådana som du behövs!