Film: The kings speech. Om att laga en barndom

Vi sitter i vår bungalow på Coral Island Resort i Thailand och tittar på film på datorn.
Och vi hamnar i mellankrigstidens England.
Och ser en väldigt bra film: Kungens tal, bör den väl heta på svenska.


I inledningsscenen är Wembley eller någon annan stor arena fylld med människor. Året är 1925 och radion är en nymodighet som alla viktiga personer bör tala i. Det har just pågått något slags världsutställning för alla länder som ingår i det brittiska imperiet – och vid den här tiden så utgjorde det typ en fjärdedel av alla människor på jorden.


Och så ska prins Albert tala i radiomikrofonen. Men han är en stammare och det blir katastrof.


Och där har vi intrigen i ett nötskal. En andra son till en kung som är stammare behöver bli av med sitt handikapp. Han och hustrun går till alla möjliga experter på stamning som ger de mest fantasifyllda råd. Men inget hjälper och prinsens självförtroende är minst sagt lågt.


Inte blir det heller bättre av en far som skriker: Slappna av och tala ordentligt. Typ. Det är den här dynamiken det handlar om. En omgivning som inte ser ett barn som fram till fyra års ålder inte har något problem med talet. Men som av någon anledning blir en stammare.
Prins Albert spelas på ett magnifikt sätt av Colin Firth. (Den kommer förmodligen att ge honom en Oscars-statyett).Han stammar som en gud. Han är - för mig – oerhört trovärdig i rollen som en person som inte riktigt lyckas bli man, för att han stammar. Som är en som omvärlden retade som barn (de som hade ställning nog att göra det) och som han vet att alla skrattar åt lite så där i smyg. En pinsamhet för kungahuset (som har en hel del pinsamheter att ta hand om redan i början av 1930-talet, det var inget som kom med drottning Elizabeths barn).


Så hittar Alberts hustru en man som sägs kunna göra underverk med stammare. Så filmen handlar egentligen om en vänskap mellan två män, två män som hemma hos Lionel (Geoffrey Rush) är jämbördiga. Där prinsen blir Bertie och absolut inte får röka inomhus. ”Här gäller mina regler säger Lionel enkelt men obevekligt). Den handlar om en man som möts med respekt (och en hel del röstträning) och som vi ser blir vuxen på riktigt framför våra ögon. Det är nästan magiskt att se honom bli man.


Och för oss, Alexander och mig, som ofta pratar om vad vi bär med oss i våra ryggsäckar. Om det som tynger oss så att vi har svårt att leva våra liv här och nu. Innehållet i ryggsäckarna som gör oss skamsna, som gör att vi känner skuldkänslor, att vi går i chock eller vilket beteende vi nu tar till för att krympa våra liv till att bli i nivå med det vi klarar av och det vi tror att omgivningen klarar av. Den där krympande anpassningen.
Vad som skapar anpassningen kan vara så olika. Kanske kan man förödmjukas till stamning, till att ta liten plats i sitt liv.


För en av de teser Lionel driver är att barndomen spelar roll. När började stamningen, Bertie? Vad var det som hände?
Och det är vad vi också möter. Små eller stora trauman – i barnets ögon – som skapar en krympt personlighet.


Och samtidigt visar filmen också ljuset i tunneln. Det går att lösa upp barndomeländet. Det går att ta fram händelserna i ryggsäcken i ljuset och inse att de är minnen, att känna hur dess betydelse minskar, att det blir lättare att i ryggsäcken och lättare att leva ett fullödigt liv och verkligen vara sig själva.
Och det är fler än jag som gillar filmen.


Det kändes så trösterikt att sitta här i Thailand. Massor av år senare. Höra vågklucket som slår mot stranden. Och samtidigt vara med när en man reser sig upp och veta att den här resan kan alla göra. Alla kan resa sig och bli sig själva.


Två av de bidrag på resan som vi kan göra är att lyssna till dig, coacha dig och att finnas där för dig i workshoppar som Ingen skam i kroppen. Nästa chans är i Göteborg den 19 februari. Så blir det Malmö i mars, Gävle i april och Stockholm i maj.
Möt oss och lätta lite på skambördorna. Det är du värd.
Namaste!