Det ska vara kul att gå till skolan.

Jag undrar hur många barn och ungdomar som är rädda att gå till skolan. 

Undrar hur många vuxna som bävar att komma till arbetsplatsen. 

För de vet att där väntar plågoandarna. 

Och det känns svårt eller omöjligt att få det att sluta. 

Det är nystart och omstart nu. Det gäller både i skolan, i yrkeslivet och kanske också i relationslivet. Många kommer tillbaka till något de älskar. Många ser fram emot att komma tillbaka – eller att starta om. Andra känner ruelse, fruktan, ångest. 

Som Stella beskriver det: 

”Det blir svårare att andas. Det är på allvar nu. Snart är det min tur. Jag skriver, antecknar, skriker. Tystnaden ligger spänd, endast jag som ropar "hjälp" fast ingen hör, endast jag som rör mig, försöker komma loss. Jag vill ut, bli fri. Lådan jag sitter i blir mindre och mindre, jag kommer fastna, stanna här i två år och jag klarar inte av det.” 

I Stellas fall handlar det inte om mobbning, utan om höga krav på sig själv. Typ hennes inre mobbning av hennes inre superpresterare. (Hon har lösningar också, läs hennes blogg så får du svaren.) 

Och jag läser hos Linda Örtengren, den nakna coachen, om känslan av att komma till skolan om att få snus på skåpet och bli inlåst på toan. 

Och jag minns hur det var att inte finnas på rasterna, barn som vände sig om och inte såg mig, inte hörde mig. Känslan av att vara luft, att inte finnas och så kampen för att inte visa hur det kändes. Känslan av att stålsätta mig, att låta min mun formas till ett leende, medan tårarna trillade på insidan.

Vetskapen om att om tårarna skulle trilla ut, så skulle det lilla helvetet byta skepnad och bränna allt. Att visa det som var mig, kändes som liktydigt med en dödsdom. 

Jag läser böcker om mobbning, inte just precis nu, men jag har gjort det i hela mitt liv. Det har varit så skönt att få känna igen mig. Som i Jonas Gardells eminenta bok (sedermera film och teveserie) ”En komikers uppväxt” och Johanna Nilssons debutroman ”Hon går genom tavlan ut ur bilden” (som tog mig extra starkt eftersom den också utspelar sig i Dalarna. 

Speciellt i Gardells bok får vi följa hur det gick sedan… 

och jag minns hur jag senare kompenserade för att bli om inte omtyckt så i alla fall någon som folk såg. Någon som fanns. Och det lyckades jag med. Ingen av de här barnen och ungdomarna kände stöd från vuxenvärlden. Jag berättade inte för någon. Min känsla var att det bara skulle förvärra. 

Och när en av mina döttrar under en kort period blev utsatt var jag där, som en lejoninna och försvarade… Jag vill inte bli en vuxen som teg, som inte låtsades om. Och det hjälpte… 

Det där med mobbning är svårt. Förmodligen lider mobbarna snudd på lika mycket som de mobbade. Författaren Elaine Bergqvist, som själv blev mobbad som barn och tvingades byta skola säger till Svenska Dagbladet:

–Den här mobbningen handlar också om härskartekniker. Det är något som barn borde få lära sig mer om. Det kan vara svårt att sätta fingret på vad som är fel när man är liten, men om man känner till de här teknikerna så är det lättare att förstå att det inte är en själv det är fel på, säger hon. 

Det håller jag fullhjärtat med om.