Vem hör dej?

Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av Caroline Myss.
Hon talade bland annat om vikten av att be – men att inte be om det omöjliga. 
Det där väckte något i mig. 
Jag har levt ett liv utan särskilt mycket böner. 
Men nu kommer de till mig… impulserna att be. 


 Caroline Myss, det är hon som bland annat har skrivit Andens anatomi – och du kan läsa ett par inlägg om henne här på bloggen. Hon menar till exempel att vi behöver ta ansvar. Nu. Och med vi menar hon mänskligheten. Och ansvaret handlar om oss och Moder Jord och våra gemensamma resurser. 
Men hon menar också, om jag tolkar henne rätt, att det finns något mer, eller kanske snarare att vi är något mer. Om man ser det som att allt hör ihop, då blir den naturliga bilden för mig att vi också är gud, gudinnan, existensen, varandet, universum, eller vad vi nu väljer att kalla det. 
Alltså, vi är mycket större än vi tror. Mycket större. Och samtidigt vet jag knappast någon (kanske typ Dalai Lama och en del människor av hans kaliber) som har tillgång till hela sig. Till alltet. 
Och därför kan vi behöva be också. Vi kan be och vi kan kalla det för att be till gud eller vi kan kalla att be till det högre jaget… eller till valfri bild. 
Att be om något (och jag tycker att det svenska ordet känns så platt: Bön känns mindre än prayer, på något sätt) kan vara ett sätt att säga: Jag klarar det inte själv, jag ber om hjälp. Det blir som ett sätt att på en och samma gång se sin litenhet och sin storhet. För ber man om något så säger man ju samtidigt att man på något sätt har rätt att få något. Eller att ens bön har betydelse. Att den sänder ut en vibration. 
Det som fastnade hos mej av Caroline Myss föreläsning var att hon verkligen uppmanar oss att be – men att inte be om det omöjliga. Vissa saker går inte att ändra och att be om att de ska ändras… tja, det är rätt korkat. Och använder man bönen för att försöka ändra något som inte går att ändra och säger: ”Om Gud finns, så kommer han/hon att höra min bön”, tja, då är det ju hur enkelt som helst att bevisa att gud/gudinnan etcetera inte finns. 

Men vad är att be om det omöjliga? Caroline Myss tar ett superkonkret exempel. En kvinna som blivit gravid är gravid. Det går inte att ändra på att hon har blivit befruktad. Under en kort tid har hon ett val: Ska hon behålla barnet eller ska hon göra abort. Väljer hon att behålla barnet är det också ett oåterkalleligt beslut. Att göra abort är lika oåterkalleligt. Så att be till gud om att vrida tiden tillbaka och inte ha oskyddat sex med den där killen… tja… det är att göra både sig själv och det man tror på en otjänst. 
Men annat går det alltså att be om eller be för. 
Jag är ju ingen religiös person. Så för mig har bönen ingen koppling till religion. Det handlar om något annat. Om att våga vara ödmjuk, att släppa taget, visa sin sårbarhet och be om något – för sig själv eller för andra. Än så länge är jag en novis på bönens område, så jag trevar mig fram. Jag har varit med om att be för Japan, för Moder Jord… och jag har också bett för att få vägledning eller få tecken… något som går att tolka. Och då gäller det att lyssna. 
I morse bad jag om hjälp med att sprida kunskap om det vi sysslar med… för jag är övertygad om att människor behöver ha tillgång till mer av sig själva… och inte skämmas för en himla massa saker. När jag kom ur meditationen kom Alexander emot mig. Han visade ett mejl han fått från en kvinna som gått in på vår hemsida och tycker att vi gör bra saker. Hon skrev: Jag sprider gärna info om ert arbete. Fler behöver veta. 
Så det verkar som att någon hör mej. 
Wow, liksom.