Paolo Coelho och jordens val

I går kväll kröp jag ner med Paolo Coelho.
Jag läser “Segraren är inte ensam”, en bok som haft svårt att gripa tag i mig.
Men så läste jag citatet, som gjorde att jag bara måste ta fram en penna och dra ett brett streck i marginalen. För det berörde mig så djupt:
Vilka perspektiv väljer vi människor att ta? Vilka perspektiv väljer jag? Vilka väljer du?


Läs citatet:
(som du finner på sidan 205 i Bazars pocketupplaga):


“Varje gång han läser en artikel i någon tidning skriven av en politiker som använder den globala uppvärmningen eller miljöförstöringen som en plattform för sin valkampanj, tänker han för sig själv:
Hur kan vi vara så arroganta? Jorden är, har alltid varit och kommer alltid att vara starkare än vi. Vi kan inte förstöra den. Om vi överskrider en viss gräns kommer jorden helt enkelt att utplåna oss från sin yta och fortsätta finnas till. Varför börjar vi inte tala om att inte låta jorden förstöra oss?
Därför att “rädda jorden” ger en känsla av makt, handlingskraft och något ädelt. Medan “inte låta jorden förstöra oss” kan leda till känslor av förtvivlan och vanmakt och till en insikt om hur begränsad vår förmåga verkligen är.”

ur “Segraren står ensam” av Paolo Coelho

Läs det igen:

“Varje gång han läser en artikel i någon tidning skriven av en politiker som använder den globala uppvärmningen eller miljöförstöringen som en plattform för sin valkampanj, tänker han för sig själv:
Hur kan vi vara så arroganta? Jorden är, har alltid varit och kommer alltid att vara starkare än vi. Vi kan inte förstöra den. Om vi överskrider en viss gräns kommer jorden helt enkelt att utplåna oss från sin yta och fortsätta finnas till. Varför börjar vi inte tala om att inte låta jorden förstöra oss?
Därför att “rädda jorden” ger en känsla av makt, handlingskraft och något ädelt. Medan “inte låta jorden förstöra oss” kan leda till känslor av förtvivlan och vanmakt och till en insikt om hur begränsad vår förmåga verkligen är.”

Sätt dig gärna och meditera en stund. Vad händer i ditt hjärta när du läser de där raderna av Paolo Coelho.
Jag kan fascineras och skrämmas av hur mycket mänskligheten blundar för att vi förtär jordens resurser i svindlande fart, att vi fortsätter konsumera trots att vi vet at resurserna är ändliga, att vi väljer att titta en kvart framåt istället för några generationer... över den här... hur ska jag säga... blåögdheten? egoismen? rädslan? eller vad det nu är som gör att så få AGERAR på all information som finns om att det inte går att tillväxa sig ur krisen.


Det finns många som vågar se det, som till exempel Tim Jackson, professor i hållbar utveckling vid Surrey unversitet i Storbritannien:


– Idén om väldfärd byggd på ständig tillväxt har nått vägs ände. Den har inte alls levererat välfärd för de fattigaste på vår jord, och inte heller verkar för allas bästa. Men det viktigaste just nu är att vi med vårt nuvarande ekonomiska system överskridit gränserna för vad vår miljö tål.


Och det finns många, som också ser att vi måste arbeta mer medvetet och verkligen göra något... och då kan det bli så frustrerande med alla nedslagna blickar...
Och lägger du dessutom till Colehos perspektiv... hur roligt känns det då att masskonsumera?
Vad blir ditt bidrag till att se till att jorden inte förstör oss?


Lyssna på Tim Jackson ... och kom sedan med dina kommentarer!