Barndomens mamma.

Jag läste Jenny Strömstedts krönika i Expressen i går.
Och blev inspirerad att skriva en mammatext, eftersom Jenny skrev om en nyutkommen mammabok: "Mor, mamma och morsan."
Min text handlar om min barndoms mamma.
Om tiden då mamma var min idol och jag vägrade se att hon också var en människa, med fel och brister som alla andra.








Mamma fanns alltid där. Alltid. Hon var kanske inte i samma rum, men hon var alltid där. Kanske satt hon i den blå soffan i vardagsrummet och rökte en gul Commerce? Kanske sydde hon en ny klänning, kanske sådde hon luktärter, kanske lagade hon mat, kanske pratade hon med grannfrun Karen, på andra sidan häcken av ölandstokar?

Jag tillbringade min barndom i brukssamhället Munkfors. Det var sextiotal, det var optimism och det var fortfarande männen som stod för försörjningen. I centrum av den världen fanns mamma, åtminstone fram tills jag började skolan.
Mamma som var tryggheten, mamma som visste allt, mamma som fanns till hands, mamma som jag tog för given.
När jag tänker på min barndom ser jag solljuset som strilar in genom gardinerna i vardagsrummet, alltså, jag minns mest ljuset och en del episoder. Mamma är lite dimmig i kanterna och pappa är mest en skuggestalt, för han var ju på jobbet hela dagarna.

Min mamma valde att vara hemma med oss barn ända till jag fyllde tio och vi redan hade hunnit flytta från paradistillvaron i Munkfors, till den väldigt mycket tuffare verkligheten i Långshyttan.
Jag tog henne för given. Jag var ett barn som gärna gav mig i väg på små utflykter, som klättrade i träd, som byggde kojor, som lekte pojklekar, som ibland spelade teater och mamma fanns där hela tiden i bakgrunden. Till henne kunde jag alltid återvända. Jag har inga minnen av att hon inte var där fysiskt.

Jag vet att det var ett aktivt val från mammas sida att vara hemma och ta hand om oss. Hon ville vara en närvarande mamma. Hon ville bryta mot normerna i hennes föräldrahem, där det var tjänsteflickor som skulle ta hand om barnen. Mormor tyckte att mamma gjorde ett konstigt val.

Mamma var kreativ. Hon rullade ut brunt omslagspapper över hela vardagsrumsgolvet som fick rita på. Hon läste sagor för oss... och berättade sagor för oss. Min värld var rätt magisk på den tiden och sagorna hjälpte mig in i den världen.

Det var flera unga ingenjörsfamiljer där i Munkfors. De umgicks väldigt mycket. De ordnade många fester. Någon gång ibland var vi barn med, men inte så ofta. Då kom snälla barnvakter hem, eller så låg luren avlagd så att mamma kunde lyssna om vi sov där hemma i våra sängar.

Länge mindes jag bara den sidan av mamma, som blekta bilder från ett 1960-tal. Jag mindes hur vi åkte och badade i den iskalla sjön Visten. Jag minns hur jag fick börja i lekskola. Jag minns hur mycket jag leka med grannbarnen Karin och Claes. Jag minns hur mamma och pappa följde mig till min första skoldag och hur vi tre, Karin, Claes och jag, sedan fick gå ensamma den ganska långa promenaden till skolan. Jag minns hur jag älskade att hoppa i vattenpussar, att bada i sommarregn och jag minns när mamma och pappa motvilligt gick med på att köpa en teve.
Sen kunde jag också minnas annat. Som att mamma var väldigt principfast. Inga plastleksaker. Nästan aldrig läsk, kanske en Zingo någon gång om året, för den har lite mindre kolsyra. Inga serietidningar. Vi skulle få kvalitet, min bror och jag. Och jag längtade efter  en Barbiedocka i plast... Det gick inte att tjata till sig något. Mammas nej var som en betongvägg. Stenhårt. För det var så barn skulle förstå.
För mina första sparade pengar köpte jag en skär plånbok i plast. Jag älskade den. Mamma kanske tyckte att hon hade misslyckats. Jag valde ju inte kvalitet, när jag själv fick välja.

Skolan skapade en distans mellan mamma och mig. Jag blev uppfylld av att lära mig. Jag vill kunna allt, jättesnabbt och var rätt otålig på min fröken som gick så långsamt fram. Men det är en annan berättelse. En berättelse där mamma är mer perifer.