Novell: Nära och ändå så långt bort
– Är läppstiftet kyssäkta? – Snälla, g e mig en komplimang. – Det är svårt, jag vet inte hur man gör, men min fråga betyder ju att jag...
– Är läppstiftet kyssäkta?
– Snälla, ge mig en komplimang.
– Det är svårt, jag vet inte hur man gör, men min fråga betyder ju att jag ser dig, att jag ser att du har målat dig.
Om hur två personer kan vara nära och ändå inte riktigt nå varandra handlar den här novellen.
Kvinnan har precis bytt om. Hon vet att mannen uppskattar när hon lyfter fram kvinnan i sig: När hon klär sig i klänning, när hon bär högklackat, när hon målar läppar och ögonfransar.
Nu har hon gjort det både för att känna sig fin och som en gest mot honom.
Genom sin förvandling från puppa till fjäril säger hennes kropp:
Se mig, prata med mig, säg att du ser mig.
För kvinnan känns det speciellt att först gå klädd i mjukiskläder, helt naturell, och så smita iväg, ta en dusch, leta bland klänningarna, sätta tusch på ögonen, spruta lite med den nya parfymen.
Det finns en slags förväntan i det.
En längtan.
En glädje.
För kvinnan är detta en kärlekshandling.
Och samtidigt innehåller denna kärlekshandling alltså en önskan om respons.
Responsen kan vara ett uppskattande leende, det kan vara en puss, det kan vara en kyss och helst i kombination med ord. Små ord av kärlek.
Det kan räcka med:
– Jag blir glad över att du bytt till klänning.
Fast ändå bättre skulle det förstås vara att hon får höra:
– Vad vacker du är.
Men mannen säger ingenting.
Eller snarare.
Efter ett tag kommer han fram till henne, ger kvinnan en puss på munnen och frågar om läppstiftet är kyssäkta.
Då har hon suttit en ganska lång stund och väntat på respons från honom.
Någonstans inom henne förstår hon att hans fråga är hans sätt att ge respons,
men hon är ändå lite besviken. Samtidigt noterar hon hans valhänta försök och det, att han försöker, gläder henne.
Men hon skulle vilja ha lite mer.
Bara lite mer.
– Vill du att jag går och rakar mig, frågar mannen.
Kvinnan nickar och säger att självklart vill hon det.
Men så säger hon det det där med komplimangen:
– Snälla, ge mig en komplimang.
För nu vill kvinnan verkligen att han säger något konkret.
Hon vill inte att han ska smita ut bakvägen, genom att använda tvärtomspråket för att uttrycka uppskattning. Kvinna möter mannens blick i den finns förväntan på honom. Kanske är det till och med så att kvinnans förväntan har ökat nu, eftersom hans ord är tvetydiga och faktiskt öppna för tolkningar. Att raka sig må vara en kärlekshandling i mannens ögon, men samtidigt är det inte den bekräftelsen kvinnan trängtar efter just nu. Hon vill bli sedd.
Kvinnan tänker att mannen ibland uttrycker sig på ett feminint sätt.
Alltså det där sättet som ibland är så... undanglidande... och otydligt :
"Älskling, där framme är ett café"
istället för
"Jag är jättesugen på kaffe, jag vill att vi går in på nästa café".
Och hon tillåter sig att bli lite, lite besviken.
Mannen tittar på kvinnan. Det ser ut att göra ont i honom. Han har lätt att uppfatta önskemål som order. Och han ogillar att ta order av andra. Han vill välja själv. Han tar ett djupt andetag.
– Det är svårt för mig att ge komplimanger, jag vet inte hur man gör. Men jag hoppas du förstår att min fråga om läppstiftet och om rakningen var mitt sätt att säga att jag ser dig. Och du har ju svårt för andra saker.
Kanske detta var en ansträngning för honom, tänker kvinnan.
Kanske detta, att erkänna en slags svaghet, också var en kärlekshandling från honom?
Kvinnan börjar undra varför hon inte riktigt nöjer sig där.
Varför vill hon ha mer?
Varför vill hon att han säger det rent ut?
Så går han.
Han kommer tillbaka en liten stund senare.
Hans kinder är lena.
Han har visat sin kärlek till henne, genom denna symbolhandling.
Ändå väntar kvinnan.
Hon väntar på något hon hoppas ska hända.
Hon väntar fortfarande på att han ska välja att säga några ord.
De kommer aldrig.
Hon släpper det, byter samtalsämne och de talar om andra saker.
Viktiga saker.
Viktigare saker än utseende, uppskattning och sådant.
Det sitter ändå en liten, liten tagg kvar i henne.
Eller snarare, en liten ledsenhet.
En liten ledsenhet över hans oförmåga.
En liten ledsenhet också över hennes egen oförmåga att inte tala hans kärleksspråk.
En liten ledsenhet över att de inte riktigt når varandra över den där kommunikationsbarriären.
För ur kvinnans perspektiv är det världens enklaste att säga:
"Du är vacker", särskilt om mannen har bett henne om att göra det.
För kvinnan känns det som att distansen mellan dem finns där.
Men hon gissar att hon är ensam om att känna den.
De kanske kommer närmare varandra i morgon.
Jag blir ledsen när jag läser.... varför får inte män lära sig att vara lika raka i sin kommunikation med kvinnor som med män. Jag känner igen mig. Vet att miljoner kvinnor världen över känner likadant, för Guds skull ..... se mig och berätta att jag är den vackraste kvinnan i världen och att du aldrig kan få nog av att betrakta mig.
SvaraRaderaJag har slutat förneka att den bekräftelsen är viktig för mig. För det vore en lögn att säga att det inte spelar någon roll. Det spelar en stor roll. Jag är uttorkad i anden på dessa kärleksord och skulle med glädje översköljas utav dem. Det enda som skulle hända vore nämligen att jag blommade som aldrig förr... <3<3<3 Marie
Som vanligt går vi hand i hand Charlotte. Jag talar om Kärlekens lov idag. <3
www. sjalaglad.blogspot.com
Å tack för det stödet Marie <3 Då ska jag vandra in hos Själaglad.
SvaraRadera