Spanarna: Pitchar du dej genom livet?

Vem är du utan Facebook, Twitter, Instagram, Klout etc?

Jag tillhör den som gärna lyssnar på Spanarna i P1. Det har jag gjort i åratal.
Ibland är det flamsigt, ibland småroligt, ibland på kornet.
Och ibland bara så klockrent.
Som den senaste sändningen där alla inlägg verkligen sa något om samtiden.
Tack Calle Norlén, tack Göran Everdahl, tack Sissela Kyhle, tack Ingvar Storm.
Och brukar du inte lyssna, gör ett undantag och fundera på hur spaningarna berör dig.

Har vi blivit ett självpitachande folk, frågar sig Calle Norlén retoriskt och svarar så klart ja på den frågan. Alltså att beskriva sig själv i några korta säljande fraser. Jag vet vad han talar om, för jag gör det själv. På twitter har jag 140 tecken på mig för att locka följare och detta är min pitch:   Ny ljudbok och e-bok 100% Charlotte. Författare, bloggare, ordcoach, redaktör, sexsibilitycoach, gudinna, inspiratör.

Och när jag ska välja vilka jag ska följa, så kollar jag pitchen för att se om personen känns spännande eller intressant nog att följa. Sociala medier har gjort något med oss, och en av de sakerna är självpitchandet. Jag möter det i fler sammanhang. I allt detta nätverkande, i hissstalen, vid alla mingel, där jag på max 30 sekunder ska servera något aptitligt, någon som får någon att köpa eller gilla. Ibland kan jag känna att det är jobbigt, att jag kan längta efter att stå tyst i en vrå och inte bry mig.
Å andra sidan vill jag nå ut. Vill jag locka. Vill jag få folk att köpa. Vill jag väcka nyfikenhet. Vill jag inspirera.
Men leder detta till en digitalsocial istid? Det kanske är risken?

Och så hänger Göran Everdahl på med en spaning om den nya människan Homo Fluctuens. Människan som blivit beroende av sina telefoner. Människor vars blickar börjar fladdra så fort samtalet börjar bli tråkigt eller det kvittrar om ett nytt sms, tweet, eller något annat digitalt. Blicken försvinner i fjärran och Everdahl jämför det med knarkarens. Jag måste bara kolla vad som hände där i fickan, jag måste svara, jag måste se, jag måste vara med. Och jag känner igen mig. Jag tillhör den där triben som gärna interagerar, som ibland kollar Facebook när jag har lite tråkigt, eller skickar ett tweet … eller bloggar för den delen. Jag älskar möjligheten att interagera. Jag älskar att ha så många virtuella kompisar i världen, och jag inser att det ibland kan ske på bekostnad av det som faktiskt händer framför ögonen på mig. Everdahl berättade om bögbarer där folk sitter med varsin smarttelefon och kommunicerar där i stället för med varandra. Jag har suttit i soffan med mina barn och Ruzzlat och wordfeudat och facebookat. Så nära och samtidigt så långt ifrån och samtidigt så nära. Som en loop liksom.
Och vad händer oss på lite sikt om vi skulle övergå till att bara pitcha och umgås via apparater?
Jag jobbar ju mycket med närvaro och jag behöver koppla av ibland. Som när jag mediterar. Eller när jag är i ett nära möte med någon. Och jag erkänner gladeligen att jag ibland kan se ut som den där knarkaren ibland, särskilt om jag lyssnar på någon som är väldigt tråkig... då är det lätt att smita i väg till ett annat roligare rum, som finns i handen på mig.
Sissela Kyhle talade om prekariatet. Också det väldigt intressant, men värt ett eget inlägg.
Och nu måste jag nog ta och skicka några tweets, eller om jag skulle ta och pussa maken, så där på riktigt?


PS: En sak som slår mig. För några år sedan var det bara filmstjärnor som hade hemsidor i sina egna namn. Nu är jag omgiven av personer som har det. Inklusive mig själv. Detta är kanske ett exempel på trenden med självpitchande?