Jag läser en krönika av Martin Ezpeleta i Aftonbladet som handlar om sex och skam. Den är visserligen tre år gammal, men fortfara...
Alltså den handlar om hur ofta kvinnor säger ja till sex för
”husfridens” skull – och han funderar om skammen har sitt finger med i spelet.
Och vad skulle hända om vi oftare sa nej till sex vi inte vill ha (och ja till
sex vi verkligen vill ha).
Ezpeleta skriver:
”Många
av kvinnorna i undersökning anser själva att det inte är något problem att
bjussa på lite sex.
Jag tycker att det
nästan är läskigare. Hur husfriden förhandlas fram genom sex.
Hur övergreppen
naturaliseras i förhållanden. De sker i samförstånd. Som en tyst
fredsöverenskommelse.
Han lägger sitt hårda
kön mellan hennes lår, som en trojansk häst, med ett falskt fredslöfte. Och hon
öppnar porten, medveten om att jämställdheten och husfriden har ett tyst och
skamfullt pris.”
Jag tycker frågan är viktig och relevant. Hur vanligt är det
att vi verkligen låter bli att prata om de intima mötena, hur de känns och vad
vi önskar? Hur vanligt är det att ”stå ut med” sex eller att se sex som en
slags betalning för en relation?
I min bok ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”
finns ett kapitel som heter: ”Har du någonsin sålt dig?” och det är en fråga
till alla om de någonsin prostituerat sig. Och jag tror att de flesta gör det,
även om de inte väljer att använda den termen, eller inte ser sina egna
transaktioner som prostitution.
Självklart kan samliv kräva kompromisser av olika slag, men
varför låta dem vila under det rosa täcket? Varför låtsas som ingenting? Varför
bara sära på benen för att få husfrid?
Ezpeleta lyfter fram motsägelsefullheten i vad velourmannen
och den jämställda kvinnan kan hamna i. Att han, den snälle, förstående mannen
och hon som i sitt yttre är en driven och engagerad kvinna, ändå tillåter
dessa, som Ezpeleta kallar ”mikroskopiska våldtäkter”. Hur kan det komma sig?
Jag tror, som Ezpeleta, att skammen kommer emellan. Att det
är den som är med och skapar de här situationerna. I en undersökning Ezpeleta
refererar till säger 59 procent av kvinnorna att de någon gång har haft
motvilligt sex, husfridssex.
Jag tillhör själv den gruppen, vid den tiden då
sex var något jag gjorde, men absolut inte talade om.
Jag behövde göra en resa för att våga känna min sexualitet,
min sexuella längtan, mina preferenser. Jag behövde undersöka min lust, jag
behövde våga känna min sexuella energi och jag behövde hitta sammanhang och
människor där samtalsämnet inte längre var tabu. I dag har jag inte sex för
husfridens skull – och jag har mer sex än tidigare.
Så jag tror faktiskt att
det här beteendet ökar problemen kring sex, minskar lusten och leder till ännu
mer husfridssex – som jag tror att både män och kvinnor ägnar sig åt.
Jag läser också en artikel i Sydsvenskan, som handlar om att unga par längtar efter förändring när det gäller cementerade könsroller i sängen - men att det är lättare sagt än gjort.
"Men när de går till sängs för att ha sex faller de in i gamla normer för hur ett heteropar ska bete sig i sänghalmen: Mannen tar initiativ och intar den dominanta rollen, kvinnan den mer undergivna, omtänksamma och lyhörda. Det här visar Eva Elmerstigs forskning. Hon är lektor i sexologi på Malmö högskola.
– Självklart finns det personer som vill ha de här rollerna, men det min forskning visar är att det är roller man tar för att man känner att det är vad som förväntas av en, säger hon."
Denna artikel publicerades häromdagen - så frågan tycks lika aktuell.
Just i kväll är det årets sista sexsibilitykväll i Malmö. Det är ett utmärkt tillfälle att närma dig någon aspekt av din sexualitet i ett tryggt rum, där vi leker med den sexuella energin. Kvällens tema är sexmagi och Alexander och jag låter oss inspireras av kunskaper vi tog med oss från Guatemala.