Jag blir så glad över genomslaget.

86 delningar på Facebook på mindre än ett dygn. Det känns gött.

I november blev jag tillfrågad av Helena Roth - en av initiativtagarna till Skolvåren - om jag ville vara med i deras adventskalender och komma med några tankar om skolan.
Självklart ville jag det.
Men vad skulle jag skriva om?
Skulle jag välja att fortsätta på mobbningsspåret - eller skulle jag välja något helt annat.
När jag mediterade nästa morgon kom svaret: Jag ska skriva om mina egna erfarenheter - som mamma till skolbarn.

Och så bara rann inlägget fram. Inlägget som handlar om mig som inte nöjde mig med en "lagom" skolgång för barnen, som fann mig i att lärarna tittade konstigt på mig, som fann mig i att lärarna bedömde mig som en mamma som hetsar sina barn ... i stället för det jag verkligen är: En mamma som vill att mina barn ska få de bästa förutsättningarna och få mötas som dem de verkligen är.

Jag minns ett par episoder som inte är nämnda i inlägget.

Det är  utvecklingssamtal med ett av mina barn. Hen går i andra klass. Fröken tittar bekymrat på mig och säger att barnet har svårt med matten. Hen klarar inte tiotalsövergångar ( tex 4-7=11).
– Hemma räknar hen kubikrötter. Hen blir uttråkad av den enkla matten i skolan.
Fröken tittar på mig som vore jag ett ufo. Hon hade inte ens tänkt på den möjligheten. Efter det fick barnet uppgifter som var något mer relevanta för hen.

En annan gång, i årskurs 7, sitter jag på utvecklingssamtal med tonåringens mentor och självaste tonåringen. Efter varje ämne stod det bokstaven u. Jag blev konfunderad. Kunde u stå för underkänd.
– Vad står u för?
– Det betyder "uppnått målen".
– Och vad innebär det, konkret?
– Att hen har godkänt i ämnet.
– Godkänd är inte mitt barns standard, hens standard är minst vg och i många ämnen mvg.

Jag minns den där första blicken från läraren. Blicken av en bitchmamma, en mamma som plågar sina barn med läxträning, en mamma som vill att barnet ska förverkliga en dröm hon själv inte har uppfyllt. Jag lät blicken passera. Men jag stannade inte där. Utan jag valde att förklara varför - att mitt barn verkligen behöver utmaningar, att med ett g som "uppnått målen - så försvinner motivationen. Om det räcker med g skulle barnet kunnat sitta och leka sig i genom hela skolan. G krävde alldeles för lite av hens potential. För att skolan skulle ge något överhuvudtaget behövde barnet mer sporre än så.

Det insåg läraren också. Och jag tror att just detta möte var början till att barnet fann sin egen väg genom sin skoltid. Det öppnade för att hen skulle kunna börja mötas som den hen var.

Och så tror jag att alla barn behöver bli bemötta. Vad behöver just hen? Och hur kan någon veta vad det är att "uppnå målen" för någon.
Jag minns en kompis från bruksorten där jag växte upp. 
Hon sa:
– Jag är så nöjd med mitt liv, men du verkar inte vara det, du är ständigt på väg mot något nytt.
Och lite så är mitt liv... även om jag numera för det mesta är nöjd med mitt liv ... så vill jag ständigt upptäcka nytt, lära mig mer, vara mer... och det är väl därför jag skriver en bok som jag kallar 100% Charlotte.